Dra åt helvete, jävla ångest.

Ser inte fram emot den här natten.
Jag hatar drömmarna som kommer när jag har feber. De dämpar inte direkt ångesten jag redan har.

Vill bara brista ut i gråt. Överallt.
Jag orkar inte höra att jag är värdelös en enda gång till. Då brister det för mig totalt.
Jag orkar verkligen inte leva såhär.

Är det meningen att man ska klara sig igenom sånt här?
I så fall får någon väldigt gärna berätta för mig hur man gör.