Om man kanske skulle blotta sina känslor en stund kanske.

Jag måste ventilera.

Robin hit och Robin dit. Jag orkar inte ens höra hans namn längre. Allt påminner om honom.
Jag har inte känt mig såhär svag på flera år. Jag kan inte leva mitt liv fullt ut. Jag försöker intala mig själv att jag är 20 år och att det inte är hela världen. Det finns fler fiskar i vattnet. Men jag känner mig så jävla ensam.
Ångesten kryper sig på hela tiden och det får mig snart att gå i taket. Det är ju honom jag vill vara med.

Jag har försökt att städa upp flyttlasset, men jag har inte psyke till det. Jag orkar inte nu, och jag lär inte orka sen. Allt vi har köpt tillsammans. Allt vi skulle åstadkomma i det nya huset. Jag skulle trivas som fisken i vattnet. Sedan kommer allt som en blixt från grå himmel. (Nej, den var inte klarblå.) Han vill inte ha mig längre. Jag var otillräcklig. Det var motiveringen till varför han sökte sig till andra.
Att jag sedan blir påmind om att jag är så arbetslös man bara kan bli och inte är självständig för fem öre, gör inte saken bättre. Jag vill kunna leva ensam, och inte må dåligt över det. Jag vill kunna klara mig själv och förstå att jag är bra som jag är. Men att bli så bedragen och sviken, det känns fortfarande, även om det inte är han och jag längre. Jag får höra nya saker hela tiden som får mig att känna mig så jävla värdelös och spottad på. Jag förstår inte vad jag har gjort fel, för något måste det ju vara.

Jag satt instängd i en liten håla i 9 månader. Jag gjorde allt för honom. Allt.
Jag gav av mig själv till 200% och allt handlade om vad jag fick och inte fick göra.
Jag vet ju själv att det inte är så det ska vara. Man måste ju hinna leva. Men jag ville leva med honom.

Nu har han någon annan. Jag ser framför mig, varenda jävla kväll, hur hon ligger i hans armar och de berättar för varandra hur mycket de tycker om varandra. Hur bra livet är. Han har inte ens hunnit sakna mig. Om han ens skulle göra det utan henne, dvs. Jag har målat varenda vägg i det där huset. Vi hjälptes åt att sätta upp tapeten. Jag städade. Jag ville ju göra det hemtrevligt. Nu bor de i det som jag har åstadkommit.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få må bättre. Att gå med huvudet högt och låtsas som ingenting fungerar inte. Jag känner mig inte stolt. Jag känner mig bara så äcklig.
Jag blir galen av att leva såhär.