Järn och andra jävla metaller

Allt har känts så jävla värdelöst sen veckan började, kommer förmodligen att fortsätta så veckan ut. Och än är det bara tisdag, varför blev allt såhär tungt för just nu? Allt känns metalliskt, sådär kallt, hård och tungt. Har aldrig sett mig själv som ett flockdjur, men nu har jag börjat tvivla på det. Känner mig ensam och instängd, och vet inte vart jag ska ta vägen, så har knappt lämnat sängen på 17 timmar nu.
Ibland tänker jag att jag är med i ett spel, där andra styr hur mitt liv ska bli. Jag är som hatten i monopol, alla vet att den finns, alla har sett den, men ingen bryr sig om den. Vet att det inte är så, men när tanken slår en så är det svårt att bli av med den.
Just nu måste jag bara ha mänsklig kontakt. En kram skulle sitta fint, och i värsta fall så får ett slag mot huvudet duga, så länge jag vet att jag inte är ensam, och så länge jag vet att andra folk existerar så är jag nöjd.
Brukar inte skriva ut mina känslor såhär öppet, men ibland när man inte hittar en pennjävel så har man inte så mycket till val.
Nästa gång ska jag skriva någonting roligare.