Min Idol

Det finns få tillfällen(för få) då man blir så pass inspirerad och glädje-våt att man kippar efter andan och försöker att finna mark under fötterna då detta sken av galenskap och geni-skapande sveper dig ur balans likt det vaga minnet du har av första gången du ertappade dina föräldrar i sänghalmen med ytterligare en kortväxt Indones och foliepapper... så mycket foliepapper.. Men när det väl händer så tappar du förmågan att frammana ord och du förblir ett stående fån som förtvivlat försöker ljuda ut ord för att beskriva din bedjande beundran. Situationen slutar med ett ljudlöst juckande i luften i hopp om att rädda situationen. Svetten rinner ner för pannan och du vill sjunka genom marken likt maskrosor under skörd.

Jag talar förstås om Carl Brännström, min idol och allfader, prisa hans existens och hans dagliga ord. Utan Brännan
veknar även den starkaste av lågor i vårt snöiga Sverige.

Amen