Riktigt namn:
Noa Söderberg Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Vänster
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-05-31
Hur skriker man ut en desperat önskan om att bli älskad utan att bli en internetklyscha?
Hur hanterar man en känsla av ensamhet så gruvlig att man inte ens kan ta sig för vardagen, inte ens äta?
Hur förklarar man känslan, hur motiverar man att den är där trots en hel helg av fina vänner?
Hur kan människor skriva lättsamma låtar om detta? Som att de inte tar det på allvar. Som att deras värld inte går sönder. Som att deras magar inte vill vända sig.
MÄNNISKOR, HUR GÖR NI? HUR LYCKAS NI NÅ VARANDRA? Jag undrar så frenetiskt, för jag lyckas inte. Aldrig. Kommer implodera av att ständigt se endast min egen kropp och ingen annans i spegeln. Hur i helvete bär ni er åt?
Börjar fastna för den här sidan... det är inte bra. Ännu mer tid som rinner ur mina händer. Nattvanorna mina börjar bli bättre iaf, förutom att de få saker jag faktiskt ska göra vid datorn aldrig blir gjorda. Istället klickar jag mig runt i oväsentligheter, med ett värkande huvud och bra musik i öronen. Det sista är ju vettigt åtminstone. Varsågoda:
02.30. Vad är det med natten som gör att man hela tiden vill besöka den? Mystiskt. Tystnaden och ensamheten, måhända? Fast hur ofta söker jag den annars? Inte särskilt ofta. Kanske är det just därför, att hjärnan på något undermedvetet sätt söker det lugn jag inte vill ge den?
Nåväl. Innan kvällen blir natt kan man åka till en liten förort, träffa trevliga människor, diskutera musik och dansa. Dansa på riktigt. Och skratta hysteriskt åt två genivänner som för en skrikande konversation om kaffedrickande på dansk-tysk-engelska. Men det är ju bara ett alternativ.
Alltså, jag finner ju aldrig något att skriva om här. I brist på ämne kan vi diskutera misantropi. En del människors levnadsvanor är mycket svåra att förstå sig på. Slut
Här sitter jag. Jennifer och Jonathan lagar mat. Jag pillar på datorn. Fair enough! Vi ska äta afrikansk grönsaksgryta och det är massa ingefära i. Ingefära är inte så gott... men det blir nog bra.
Tidigare idag bestämde jag mig för att vandra barfota runt i stan och lyssna på massor av bra musik. Det var ett alldeles fantastiskt bra val. Alla borde gå barfota jämt! Såhär såg det ut:
Nu har ni lagt en minut eller två på att läsa om min ganska meningslösa dag. Grattis! Fast det är väl det det mesta bloggandet handlar om... Haha. Nåja. Återgå!
Hej. Vet inte riktigt vad jag ska skriva här, men enligt grapedigging ska det hela vara trevligt så jag försöker.
Jag har i alla fall varit på festival. Det var mycket trevligt. Den berömda känslan av tomhet infann sig ganska snabbt när jag åter klev ner i mitt nymålade, helvita rum. Önskar att man kunde tälta, sova för lite och se bra band ungefär alla dagar i ens liv. Men icke! Fast egentligen önskar jag nog mest av allt att få vara en av de som lever det livet på andra sidan scenen. Att få åka runt och spela för nya, glada och skrikande människor varje kväll. På något märkligt sätt tror jag faktiskt att jag kommer nå dit. Den som lever får se.
I övrigt så finns det inte mycket att säga, eller det gör det ju alltid men vet inte hur jag ska få ner det. Jag vet inte hur jag ska klippa mitt hår och har first world-ånget över det. Klockan är alldeles för mycket. Godnatt.
