Jag kan inte leva ett normalt liv längre. Eller snarare, jag kan inte längre låtsas leva ett normalt liv. Jag klarar inte av minsta press. Jag kommer inte klara gymnasiet i den här takten. En sanning som gör mer ont än den borde att erkänna. Enda anledningen att jag inte ligger nerknarkad i nån lägenhet nånstans är för att jag inte vill bli schizofren. Och jag vill (jag kan) inte skada Andréw på det sättet. "Jag måste ta tag i mitt liv." Men hur fan gör man det? Hur får man hjälp när man själv inte vet vad man ska göra? När man inte vet vad för hjälp man behöver. Jag vet att jag borde vara gammal nog för att klara det här själv. Men jag är det tydligen inte.
Ja, Värmland asså...vad ska man säga? Min far tvingar dit mig med jämna intervaller för att umgås och starta bränder. Always a pleasure. Men vad sjutton gör "the Locals"? Seriöst, dödare ställe är svårt att hitta.
Förutom det så tänkte jag ranta lite om halsont och att ryssarna borde ha spö. Varför skickade dem hit min mattelärare? Är det för att korrumpera oss oskyldiga själar i tidig ålder ? Få oss att hata Sverige och flytta till Ryssland? För att ha någon som håller koll på alla fästingar? Samla in data ? Var det för att hon var för ond för till och med moderlandet självt? Vem vet, men något ondskefullt måste det vara.
Min hals gör ont också! Och Maria åkte iväg för typ 4-5 timmar sen för att kolla hästarna och köpa halstabletter (och ett paket bilar, jag tycker synd om mig själv, okej?). Hon är fortfarande inte tillbaka. Vad sjutton gör hon egentligen?
Fuckface, psykfall, ADHD-barn, våldtagen av en apa och sex-fobi. Intressant, hyper, "glad", intelligent och för vuxen för att vara barn, för barnslig för att vara vuxen.
Ord, käbbel, bråk, diskussion, kärleksförklaringar som försvinner i kudden tillsammans med ännu lite naivitet, hänsynslöshet blandad med goda intentioner, ångest och skuld mixas med sex och missbruk; utan den som kan. Hjälp, cigaretter och en telefon.
Pillar ut rakblad och ser fascinerat på när såret först skapas och sen sakta läker ihop. Frisk?
Sjuk eller frälsare, aldrig båda.
Grön och blå, himmelen tittar in för att säga hejdå. Blundar igen men vill inte missa en sekund, lägger mig på rygg; Oj, vad nära himmelen är. Luktar på ditt hår och känner mig fel, du är för hänsynslös för mig.
Mörkt och jag tror hon kommer ta mig nu; vart? Sammanhanget försvinner från mig och lampan är min livlina.
