Ett enda stort utkast från mattelektionen

Jag berättade för dig om fåglarna som flydde,
Och om buren som jag satt i.
Buren som var din kärlek, och fåglarna som var vi.
Du tystnade. Sedan viskade du:
"Vi sitter i lika små burar, du och jag.
Men fåglarna kommer jag aldrig låta fly"


Du och din poesi kommer att driva mig till vansinne en dag. Men än så länge ryser jag av välbehag när du viskar ord jag inte kan tolka i mitt öra, och påstår att jag är den enda som talar ditt språk. Vi är förlorare.

Cigarettrök som stiger mot stjärnklar himmel
Super hårdast snurrar längst
Flickor som endast klär sig i svart
Höstlöv som faller där sommarn vart.
Lungrna i handen,
Hjärtat försvann för länge sedan.
”det spelar ingen roll, vi ska ändå aldrig bli gamla!”

Jag ville leva lejon, istället levde jag huskatt. Du släppte ut mig i den råa kylan, och gjorde mig till vildkatt. Nu springer vi fria och lämnar spår i snön.

Dina ord, mina tolkningar.
Jag har aldrig förstått dig,
Men har alltid försökt.

Du kallade mig
för ung och naiv,
lätthjärtat och okomplicerad.
Även när du satt i mörkret med mig
på parkbänkar och sängar
lika nykär som jag ,
Med samma ungdomsglöd i ögonen,
Lika plågad som jag var,
Och med dumma uttryck som
”föralltid” på läpparna.
Det var bara de där fem åren
som lät dig kalla mig dum