Nu ska jag bara vara ärlig

Mår så jävla dåligt, vill bara ligga och skrika.
Jag vill bara ta mitt huvud och dunka de mot golvet gång på gång tills jag svimmar av.
Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte.

Jag avskyr min pappas sambo. Jag avskyr henne verkligen. Det känns så skönt att bara säga det. Hon är elak och bara så otroligt jobbig. Allt hon säger och gör blir jag frustrerad av. Jag blir stressad obekväm och nervös i hennes närvaro. Klarar inte av henne, inte hennes personlighet. Hon är gapig, högljudd och iriterande. Ger sig aldrig och har alltid rätt. Är aldrig tyst och kan inte förstå hur man kan ha olika uppfattningar om saker, kan varken förstå eller acceptera att man kan ha olika åsikter och uppfattningar om saker. Jag mår dåligt i hennes närvaro.

Hon gör mitt liv värre än vad det redan är.
Hon är anledning att jag inte träffar min pappa lika mycket som jag vill. Jag undviker att vara hemma hos pappa eftersom de från och med i höstas bortillsammans. Jag känner mig bortglömd och ovälkommen i deras nya hem. Som om jag ständig vore en gäst. Trots det har jag ett eget rum. Jag saknar min pappa.