Vänner kommer & går, men kommer sakna dig starkt..

Sakta men säkert så lämnar du mig. Mindre & mindre bryr du dig om mig, och mer och mer dissar du.
Du som stog mig som närmast, du som alltid fanns där, och dig som jag alltid kunde snacka med.
Jag saknar dig, men inte så som du är nu, utan den du var. Varför? Varför lämnar du mig? Varför gör du det isåfall så diskret? Det är det som sårar mig som mest.
Förlåt för mina brister, och förlåt för mina ord, men det är så jag är skapad & så jag är.

Men tiden går, det kommer nya människor in i ditt liv, och du har inte längre tid med mig.
Så kanske det är bäst så, att vi bara slutar här och nu.. Säger upp våran vänskap, för att kunna låta bli att bråka & skit. Jag kommer sakna dig, eftersom du var den som lärde mig hur jag skulle hantera mitt liv.
Men det är väl bäst såhär, min "vän".