Jag är trött på att inte veta vad jag känner

Jag vet vad jag känner men ändå ibland så är jag kall. Inga känslor. Jag kan ibland känna om min kropp är mer åt det deppiga eller glada hållet, men jag känner inget. Ibland vet jag inte hur jag känner. Och ibland när jag känner är jag deppig för vad vet jag?
Vad gnäller jag om egentligen. Jag lever ensam, sköter mig själv, går en bra skola. men ändå kan jag inte bara må bra, känna. Det värsta måste vara när jag är påväg att må dåligt och kanske ska bryta ut i tårar och känner hur kroppen bara hur kroppen stänger av och vips så känner jag inget. INGET. och det ända jag tänker är SNÄLLA låt mig vara deppig, låt mig gråta, låt mig skrika, bara jag får känna, bara jag får veta hur jag mår. Jag känner mig så instängd i mig själv.

Men så funkar det inte. jag kan försöka tvinga ut tårar bara för att det ska komma tillbaka. För jag mår hellre dåligt, än att inte känna något alls.
vet att det blev många ibland, men min kropp funkar så, ouförutsägbar, ibland det, ibland så. Jag hatar det. Det sabbar så mycket för mig, för nära vänner och så vidare.

Det är säkert inte bara jag som har det såhär. Som velar upp ch ner i känslor, känslokallhet osv.

Jag är trött på så mycket.

att inte tycka om mig själv, att vara så paranoid, alla bråk, draman, gnäll hit och gnäll dit (ironi att jag gör det men), att inte känna, att ha småtingets hela tiden osv

så trött

sen ska jag väl inte bara gnälla för såklart jag har bra stunder, underbara. men det blir ju så att en dåligstund kan vinna över 10 bra.