Ett hjärta som gråter och en hjärna som analyserar

Kan nog inte vara i någon sämre situation där allt du kan se, inte är svart och vitt, inte är platt och trist, men fyllt av liv, färger, skönhet men till vilken nytta när allt endå tar slut? Varför påbörja något som man vet med säkerhet kommer försvinna? Tänk efter om du inte är religiös eller sprituell, vad lever du för? (Ni som är religiösa, jag är avundsjuk på er om ni ser meningen med livet med Guds hjälp eller med stark tro.)

Jag tror inte på något mer än vad jag som individ kan ådstakomma vilket inte är mycket. Jag kan inte förändra världen, jag är för liten för att någon i Kina skulle må bättre av att jag sopsorterar i Sverige eller Spanien, om jag donerar en slant till någon världslig organisation hjälper endå inte att försäkra att djuren inte blir utrotningshotade. Om Gud fanns eller finns så har han slutat bry sig om oss, han gav oss väl den fria viljan och sket i resten, eller så finns han/hon/det inte och har aldrig gjort, bara var en inbillning för att klara av våra psykiska problem och frågor på fenomen som inte gick att förklaras med andra medel (så som regn, är antagligen inte Guds piss.)

Så det finns bara så mycket en människa kan göra för att förbättra, men å andra sidan så lite som krävs för att förstöra, det visas exempel varje dag på nyheterna, gärna flera gånger om dagen helst om en person som lyckas spränga flera i luften med hjälp av en bomb fastbunden på bröstet, eller så som Breivik visade att en man kan hota både landets huvudstad Oslo och ha ihjäl en massa oskyldiga ungdomar på en ö med hjälp av bara några skjutvapen. Är det därför du lever?

Efter att få känna känslan av stark, underbar kärlek och därefter inte längre ha den kärleken har det öppnat mina pessimistiska ögon, jag har satt upp mål men idag kunde jag inte se meningen med dem, varför skall jag göra så mycket bry för att ta mc kortet? varför skall jag resa? hjälper det att fylla hålet i bröstet motorcykel, tatueringar och flygbiljetter? Kommer jag känna frihet eller mer ensamhet? Kommer jag få återuppleva de rosa molnen jag en gång så pinsamt cheesy en gång dansat på? Jag hoppas det. Shit jag har så mycket bra vänner där ute som pratar med mig och det är jävligt skönt så är väldigt trist att jag tänker såhär men mitt hjärta behöver tid att sörja, sedan kan det lappas ihop och förvaras på en säker plats en liten stund.

Det sägs att man är sin egna värsta fiende, jag håller med, min hjärna är nog min just nu, forever going analytics in a loop.