Jag är min egen destruktion

Tillbaka i kvaderet igen. Vettigare människor skulle väl säga att man borde vara ledsen över det, men jag kan ärligt talat inte hitta någon som helst motivation att ogilla min situation. Att gå ner i vikt va det bästa som har hänt mig. Who cares how I got there? Sen att jag har börjat med det fanatiska förstörandet av mina armar och ben igen är något som är mindre välkomnat. Men va gör man inte för att hålla sig mentalt stabil? Vill helst inte bryta ihop totalt inför alla inblandade.

Om jag skulle skylla på någon, som vi tonåringar har en tendens till att göra när det gäller självdestruktionsproblem, så kan jag väl börja med de där fanskapen till piller jag började käka för ångesten. Nog för att det har börjat hjälpa riktigt ordentligt nu, men de första veckorna var hemska. Mådde bara sämre och började spy och skära upp armarna som en fanatiker. Och nu kan jag inte sluta, även om medicinerna brjat verka. Skärandet handlar inte om ångest längre. Det handlar om att jag måste göra det. Det är som en rutin nu. Som ett beroende. Precis som förut. Jag får fan skylla mig själv.