Att ta sig ur ett destruktivt förhållande

Det här är första gången jag skriver här och det är enbart för mitt egna psyke, jag måste få rensa mina tankar. I slutet av februari i år lyckades jag bryta mig fri från ett destruktivt förhållande. Vi var tillsammans i 1,5 år och under den tiden krossade han mig totalt. Han sa att jag var fet, ful, äcklig och inte förtjänade bättre än han och hans handlingar. Om han var otrogen så var det för att jag var värdelös, skrek han på mig så var det för att jag inte gjorde exakt som han ville och hotade han med att göra slut så var det för att jag inte ville gå med på vissa saker (t.ex analsex som jag tillslut gick med på men då hittade han nya saker att klaga på). I somras så hade han sex med en 14 åring när jag var på familjesemster (han är 22), den dagen ringde han mig och skrek på mig, att jag var en otrogen slyna och han kunde göra slut med mig när han ville om jag inte uppfyllde alla hans krav. Han ringde mig när jag var nere vid ullared och sa att han skulle ta sitt liv, efter det klickade han och jag kunde inte få tag på honom på 9 timmar. Allt var såklart en lögn han tänkte aldrig försöka ta sitt liv, men det var som att så fort jag var borta från honom så blev han desperat efter ett sätt att kontrollera mig på och se till att jag mådde dåligt, vilket han uppenbarligen var bra på. Han fick mig att få ett återfall och skada mig själv igen, istället för att trösta eller bry sig så bad han om att få se såren eftersom det "var så grymt sexigt med ärr"..Han gav mig en deadline att gå ner i vikt och bli "smal" på 3 månader annars skulle han dumpa mig, han gjorde aldrig slut då eftersom jag lyckades uppfylla några andra krav så glömde han bort det där med vikten i några månader. Han flörtade ständigt med mindreåriga tjejer, ljög om mig till sina vänner och mina vänner, fick mig att se ut som den elaka i alla situationer. Jag vet inte ens varför jag stannade så länge, men jag antar att hans elaka handlingar och psykiska misshandel fick mig att känna att jag inte förtjänade bättre än så. Sen kom dagen då jag lyckades göra slut. Vaknade på morgonen med en klump i magen, kände att något var fel, så jag loggade in på hans snap via min mobil (vet att sånt är sjukt fel men efter allt som hänt så kände jag att jag behövde svar), gick in på några slumpmässiga chatter och hittade nakenbilder, sex-chatter och en chatt med en 13 åring där han skriver att han vill ta hennes oskuld, att hon är sexig och att han inte alls har förhållande. Jag ringde upp han på en gång och sa att det var slut, det blev liksom droppen som fick bägaren att tippa över och jag fick en push som gjorde att jag bara sa de där orden "det är så jävla slut". Han blev helt stum. Mamma skjutsade mig till honom så jag kunde hämta mina saker, väl inne i hans hus bad han mig att stanna och lyssna, han höll om mig och verkligen bad mig om förlåtelse. Jag tittade bara på honom och sa hur äcklad jag var över honom. Jag grät hela dagen och andra, men inte för att jag var ledsen att det var över utan för att jag kände mig lättad och befriad.
Dock så blir jag så otroligt ledsen när jag vet att han ljuger till sina vänner och några gamla till mig och påstår att han var den som gjorde slut för att jag bråkade hela tiden och var elak mot honom när de gångerna jag var arg på honom så var det för att jag hittat nya nakenbilder på hans mobil eller liknande. Jaja, jag är bara så lättad över att han inte finns i mitt liv längre och jag vill att ni ska veta att det blir bättre. Vissa dagar mår jag fortfarande dåligt när jag tänker på det han sa och gjorde, hur han behandlade mig som smuts. Men livet går vidare, en natt gråter jag mig själv till sömns men en annan kan jag inget att än att le och känna mig lycklig för vem jag har nu som behandlar mig så bra och uppskattar mig så otroligt mycket, och jag honom. Mitt liv kommer bli bra tillslut, mina sår kommer att läka. Men det kommer ta tid.
Ta hand om er, natti