Känslan när..

..man jobbar på sin produktion till trean och man har "lovat" en av ens kompisar att "Ja visst självklart får du en roll, du får huvudrollen, eller ja om du ens vill välja den, men gör du det får du garanterat en roll." Men ju mer man jobbar på manuset, ju mer man tänker på det, längre man kommer med det desto svårare blir det att undvika det faktum att det finns inte en chans, inte ens för fred på jorden, jämställdhet och pengar på kontot att hon skulle få en roll. Hon är inte sååå dålig som skådespelare..det är bara det att min produktion betyder så brutalt, jävla mycket, allt måste vara exakt och äkta Stanislavskij realness och jag kan verkligen inte se henne i någon utav rollerna ALLS. Hon har ingen attityd, hon har ingen undtryckt ilska, ingen stark sorg eller frustration, inga modersinstinkter eller känsla för tajming vars kom de sista ifrån vilket är shit man behöver. Problemet är dock att jag inte kan säga det till henne eftersom det känns inte som en legit anledning till varför jag inte skulle välja henne. Eller asså för mig är det ju det, men antagligen inte för henne. Så ser hon ut som avkomman från en groda och golden retriever när hon inte förstår något och det ansiktet står jag inte ut medskulle lätt slå in det i en vägg. Vad var det jag pratade om..?
Det här inlägget var jävligt onödigt men vem bryr sig ens


Mina i-landsproblem är vackra.