Vill inte ha en titel

Känslan när man vaknar och inser att de man gått i samma klass med sedan dagis inte är ens klasskompisar längre..

Nationella proven, Spexfotot, klassresan till Koviken, niornas match mot lärarna (som vi vann), niornas bal, niornas dans på avslutningen, allt är över nu. Och det är så brutalt jobbigt. Det känns så overkligt att veta att man inte ska tillbaka till Grimsta efter sommarlovet, att man inte kommer träffa flera av människorna man brukade träffa fem dagar i veckan och att jag efter sommaren kommer säga "min gamla klass/skola" för första gången i hela mitt liv då jag aldrig bytt skola. Igår var sista gången jag vände mig om i korridoren och sa Hejdå och det var jag dessutom tvungen att säga om typ fem gånger eftersom min röst bröts och jag började gråta innan jag lyckades avsluta ordet.

Shit

Vi kom på att fram till 30 juni har vi ingen tillhörighet, liksom vi är inte elever från Grimsta och vi har inte direkt kommit in på någon skola fram tills dess, efter det ligger vi i något mellanläge och när skolan börjar har vi en ny tillhörighet. En del av oss kommer antagligen gå i samma skola eftersom flera har sökt till Blackeberg eller NTI men vi som inte har gjort det kommer antagligen inte ses igen. Dock har jag och "köttbullarna" (tjejerna i min klass) lovat att fullfölja traditionen att träffas någon dag innan skolavslutningen och typ fika, prata om hur mycket vi ätit, klaga på killar och mens och prata skit om folk vi inte gillar, en typisk tjejträff.

Shit

Ne jag ska försöka ta tag i det lilla liv jag har kvar och grejer.
Livet är inte lätt när det är svårt och sen blir det fan bara ännu svårare