mina fötter... dina tassar.

......... jag springer.
Eller spyr jag?
Jag vet inte... Svetten i mina ögon svider som salt i ett öppet sår. Ett sår som inte vill läka. När det väl börjat läka slår någon med knytnäven precis under det så att det spricker..
Mina läppar är också spruckna och munnen min torr. Flera tusen snabba andetag får hjärtat att klappa och lungorna att näst intill kollapsa.. Inte bara klappa.. verkligen klappa. Dunka kan man säga. Mitt hjärta slår så hårt att synfältet vibrerar varje gång det slår, det slår så hårt att hela kroppen hoppar till vid varje slag. Det slår hårt som en bastrumma på ett discotek men med rytmen från en TDWP låt..
Min mage är stenhård. Det känns som att jag sprungit i tusen dagar och att jag fick håll efter 5 minuter. Sen dess har jag bara sprungit med psyket. Kroppen la av för flera timmar sedan.

Jag tar en skarp vänstersväng efter "Dönerkebap" som ligger på Alaunstrasse, "Snart har jag sprungit genom hela staden", tänker jag... även om min hjärna knappt klarar av att producera tankarna då den är helt fokuserad på att inte låta min kropp känna hur ont jag egentligen har.
Jag snubblar över en soptunna i vänstersvängen, "den var för snäv", och upptäcker att här tar Dresden slut.

Skog.

Mitt hjärta stannar för en hundradel... det kanske inte låter som att det stannar för många, men med tanke på den takten det har hållt uppe är det längre än en heltakts paus. Mina fötter ger nästan vika. Det sipprar blod mellan tånaglarna när jag pressar foten ner i backen. "Helvete", tänker jag. "I skogen har han massa fördelar"...
Jag hör ett klent jamande bakom mig och jag slänger mig genast om. "Är han redan ifatt?"
En katt hoppar enkelt upp på soptunnan jag ramlat över några meter bort. Svansen går fram ock tillbaka.
Jag hör i mitt inre hur han tänker: Nu är det bara du och jag kvar. ... . . .. . ... . ....