Kaldurons blogg

En gång var det en varm låga som höll mig varm och lyste upp min väg. Den jagade bort mörkret och såg till att jag klarade natten. För första gången efter en livstid av mörker, att alltid vara kall och vilse, så hade jag hopp. Lågan höll mig vid liv och ledde mig hem.

Och så en dag försvann den. Utan varning. Jag kastades i mörker och min väg försvann. Vilse än en gång så kände jag ett svart djupt hål inom mig... Med tårar i ögonen så skrek jag ut i mörkret varför? Varför tog jag inte bättre hand om lågan? Varför försvann den? Varför kunde jag inte vara bättre?

Jag föll in i mig själv på jakt efter svar. Det enda jag hittade var banala barnsliga ting. Ånger. Ilska. Hat. Besvikelse. Självförakt. Känslan av att blivit förrådd. Känslan av att inte duga.

I dessa känslor frossade jag mig. En ny hetta startade inom mig. Ensam ligger jag nu och brinner i mitt hjärta. En hetta som håller mig vaken genom natten. En hetta född ur dom mörkaste skrymslena av mig. Den brinner så starkt att jag alltid törstar. Så stark att dess ljus förblindar mig. Jag hör dess röst dock ack så vacker.

Men orden som kommer ibland oroar mig. Ord av alla saker inom mig smidet i mörker och hemlighet nu med en röst. Och den vill höras. Högre blir det var dag och var dag som går... Blir jag svagare.

Denna hetta tär på min själ. Medans jag skulle inte önska detta öde till nån annan så är jag okej med det. Jag vill bara föda hettan inom mig tills jag brinner upp i aska och försvinner in i natthimlen.

Förhoppningvis så förlåter mörkret mig när det väl sker. Det är trots allt den enda värld jag känt till. Farväl käre läsare. Låt aldrig din låga slockna.

Oviss framtid. Med staplande steg går jag på okänd mark. Beträdd av få före mig. det finns ingenstans att få hjälp. Ingen annan kan hjälpa mig. Med droger vill dom bedöva mig. Göra mig till en zombie som bara gör vad jag blir åtsagd till att göra. Medans mitt inre skriker fångad av vad som skulle varit hjälpen. Jag vill leva uppleva och hitta det som gör livet vackert och underbart. inte bara sätta en mental skygglapp för mitt sinne och bara se vad jag behöver göra för att få nästa dos av statens medicin. Jag vägrar. Men jag kan inte få nån annan hjälp. Jag är fångad. Då även om jag får hjälp drar det andra problem. Som en av dom odöda står jag där med tomt uttryck och känner bara apati. Vem skulle nånsin vilja vara vän med en sån? Vem skulle vilja bygga ett liv med nån som mig? Utstött och bortglömd som så många gånger förut. Ingen ser tårarna. Ingen ser blodet... ingen bryr sig. Jag har sett vackra underbara ting i livet. Bara lite smått för att kunna ge hopp till en lättlurad dåre. Kanske det är lika bra att stänga av dessa ljuspunkter. Vänner som är som familj. Dom goda saker vi gör för varandra. Och kärleken i världen så som passionfylld och kärleken du känner för din närmsta kamratskap. Kanske ska jag inte hitta kärleken. Kanske det inte är min mening i livet att ta en älskare med mig på min resa. Kanske det inte kommer finnas en ung pojke att ta över min resa när jag inte längre kan fortsätta. Det tar antagligen slut med mig. Mitt liv av ensam melankolisk vandring. Än är den inte över. Men jag önskar den vore det snart. Jag är så trött bara. Låt mig bara sitta ner vid detta träd, och låta vinden bära mitt sista andetag ut över landet. Min sista handling var att ge upp på det traditionella livet. Nu är framtiden oviss. Med staplande steg går jag på okänd mark. Beträdd av många före mig. det finns ingenstans att få hjälp. Ingen annan kan hjälpa mig. Jag lämnar det kända för det okända. Vi ses aldrig igen.

Det ledde ingenstans men jag var okej med det.

man made god: hell some call it. you know this place is terribly human. violence and loneliness.. this place is filled with all kinds of blurred
negative feelings. it is truly the will that defines human nature.
man: yes... it's true. this is in me. i can feel it. but why? why were you born? why did humans give birth to this will called god?
god: humans desired reasons. reasons for pain. reasons for sadness. reasons for life. reasons for death. why were their life filled with suffering?
why were their deaths absurd? they wanted reasons for the destiny that kept transcending their knowledge.
man: and that was... god.

nä inte dag idag är det lite små kul för jag och grabbarna i erupted hamnade i en radio intervju nyligen ni kan lyssna här: http://www.mixcloud.com/RadioLUR/hardrock-humor-281012/

har ni bara en slö dag där ni ändå bara lyssnar på lite musik kan ni gå in där och skratta åt våran efterblivenhet

En natt utan slut.
En dag utan ljus.
Mitt sinne likt en odöd vandrar detta mörker. Melankolins hundar jagar mig utan rast. Lämnar mig i ständig paranoia. Rädslan från att denna gång ej återvända från mörker. Korpars vingslag signalerar dödens närvaro. Min äldste och närmaste vän närmar sig. Han fattar min hand. Och berättar att han kan vägen ut. Han ger mig en flaska att dricka och ber mig följa honom. Vi flyr det sorgsna ljudet av melankolinskens svarta hundars ylande tillsamans för att aldrig återvända igen. Ingen mer smärta ingen paranoia. Ett mörker för ett annat. Men i detta mörker kan jag andas ut och vila. Aldrig mer återvända. Aldrig mer.

Ack jag är en enkel natt poet utan talang eller rim och reson. Med svaghet för berusnings medel söker jag ursäkter till andra och för mig själv. Finna anledningar till att långsamt mörda mitt intellekt. Att uppnå alkoholens nirvana verkar hopplöst och utan grund då jag varenda natt ser och tänker blott. Natten är kall och tom. Likaså dess himmel lika så dess färg likaså dess nyans likaså min själ. Är detta min väg att sällsamt vandra med flaskan i hand irra från hamn till hamn men aldrig vara varm? Att alltid vara tom? Om det så ska vara ge mig svar låt mig ej stå här med ångest i hals var natt. Nu jag känner det slöa ljumna omtäckande av medeljst tunga ögonlock bringat av mjöd och vin jag svamlar bort natten dags att låta alkoholen inta mig i sin omfamning och sickar mig från världens. Godnatt du grymma natt.

Jag är för ung för att dö och för gammal för att leva. Vem är jag?

kenny's bok: bränn skiten.

prolog: bränn skiten
kapitel 1: bränn skiten
kapitel 2: införskaffande av bensin
kapitel 3: att hitta rätt tändstickor för mig som person
kapitel 4: tillverkande av napalm
kapitel 5: bränn skiten
kapitel 6: hur du överlever din vistelse i fängelset
kapitel 7: hur du skaffar lättantändligt material i fängelset
kapitel 8: bränn skiten

en sak folk ska tänka på när det gäller dagboks/blogg inläggen eller vad fan ni vill kalla det här, är att jag är inte en uberdeppig fan 24/7 som bara vill ta livet av mig. tvärtom! jag är en glad framåt kille som vet vad jag gillar och vad jag vill mesta av tiden. men ja som precis alla andra verkar det som så har jag mina deppiga dagar och då skriver jag helst. tankar jag har och har haft saker ur mitt liv och ur mitt huvud. berättelser från vad som händer och hur jag mår. men det är mitt sätt att hantera min rätt så ovanliga men ganska kraftfulla ångest. just sayin.

man ska inte glömma sitt förflutna det gör en trots allt till den man är men man ska inte lägga så mycket tanke tid på det. man ska även tänka på att ens förflutna kan heller inte längre skada en. framtiden är oviss och nästan alltid falsk tänk inte på den. den gör dig bara orolig och rastlös. du missar allt som sker nu. att jaga en dröm är att missa vad som finns framför en. därför ska man leva en dag i taget ta livet i steg för steg och leva som man själv vill på ens egna villkor. det är nu som är viktigt inte då eller sen. lev för dagen lev för nuet. lev för dig...