JeepzterCannonBalls blogg

Allt suger. Världen suger. Folk suger. Kärlek suger. Jag suger. Alla suger. Allt och alla suger.
Fuck me and fuck you.
R.I.P. Happiness. I haven't seen you for so many years and I guess I'll never see you again.
Jag brukade ha drömmar, en gång i tiden ... Drömmar och framtidsvisioner.
De ruttnade ... det är bara aska kvar nu. Och allt som är kvar av mig är en livlös skugga förföljd av smärta och besatt av misslyckanden och destruktivitet. Jag måste skada mig själv. Jag står inte ut med mig själv. Jag måste. Det är ett av mina grundläggande behov. Att skada mig själv. Om inte mitt enda behov, förutom mat och sex någon gång då och då.
Fuck it all. Jag hatar livet och jag hoppas att jag dör, helst i en olycka eller sjukdom så jag slipper svika mina anhöriga.
Jag fantiserar om döden och betraktar det som det enda positiva i livet, den enda utvägen ... det enda som skulle kunna eliminera smärtan. Smärtan går inte över. Inte för min del. Jag är dömd att leva med den, så vad är meningen med livet om allt man gör är att stirra in i en vägg och knarka sönder hjärnan när pengarna räcker till? Jag vet att droger kan förstöra liv, men även efter mer än 1 år utan så har livet sugit PRECIS lika mycket om inte mer. När jag knarkar är jag åtminstone bedövad. Inte glad, lycka existerar inte för mig ... det närmsta jag kan komma är likgiltighet. Jag nöjer mig med att vara känslokall för då slipper den största delen av misären som ständigt skär mig som vassa rakblad på insidan, varenda vaken minut, och varenda sovande minut vilka är MYCKET få är helt av hållet ockuperade av orolig sömn med kallsvettningar och vidriga mardrömmar.
Sug kuk. Det är ingen idé. Det är för sent. Det är slut. Allt är kört.
Jag fuckade upp det, som vanligt.
Fuck off

Det bara suger. Allt. Jag. Världen. Människor. Ständigt missförstådd. Vart jag än vänder. Jag har försökt att vänja mig, och det fungerar periodvis, men smärtan jag känner över att vara så ensam våldtar mig för det mesta.
Jag försöker dämpa den med röka, men det håller inte ... behöver något betydligt starkare. Painkillers. Opiater ... så jag slipper känna något överhuvudtaget. Painkillers are supposed to kill your pain ... det är därför hela min personlighet försvinner, för den består enbart av smärta. I alla relationer, i alla sammanhang. Jag försöker. Men kan inte begripa varför ... varför jag ständigt upprepar mina misstag gång på gång, och tror att saker och ting ska gå att lösa.

Så once again har jag bara en sak att säga, Fuck it all ... fuck me, fuck you, fuck the world, fuck everybody and fuck EVERYTHING. Even LOVE fucking sucks.
Just want to fade away, turn to ashes, and never ever look back to this pointless and crappy and fucking wicked phenomena called Life.

Okej. Jag har en hel jävla lista med diagnoser och tung psykisk problematik som jag har krigat mot hela livet. När det kommer till begreppet ÅNGEST, som de flesta antagligen är mest bekanta med, tycker jag personligen att SURE den suger ... men, den är hanterbar. Det gäller bara att vara stark och försöka vara kreativ (för mig hjälper det att tatuera mig själv då den fysiska smärtan skapar ett kroppsligt lugn och skapar distans till alla jobbiga jävla tankar i huvudet. Jag har utvecklat strategier för att handskas med det mesta här i livet.

... men EN grej som jag verkligen verkligen inte kan hantera, det är de intensiva depressionerna. Det sinnessjuka jävla tomrummet liksom ... När allt känns meningslöst och jag bara vill skjuta skallen av mig själv eller ev. dra i mig en FEEEEET horse-macka. Varför ska jag då göra de saker jag vanligtvis älskar att göra, när ingenting betyder något just då?

Jag skulle nog definiera det såhär: Ångest gör dig stark, men depressionen gör dig ynklig och svag. I mitt fall är det så. Depressionen berövar mig alla karaktärsdrag jag vanligtvis är stolt över, och använder för att skaffa vänner och brudar och vara allmänt driftig. Den berövar mig min förmåga att älska, vara kreativ och ja ... den berövar mig fan ALLTING nu när jag tänker efter. Hela min själ. Vad finns då kvar förutom ett tomt skal av trasig materia ...?

Well. Yeah! Det är basically dagen idag, ganska lik alla andra dagar. Jag vill inte skriva, men jag tvingade ju mig själv att göra det på i princip daglig basis i början av veckan så Fuck it! Jag har inte gjort mycket idag. Jag pep iväg till min tatuerare för att boka ny tid, men han var inte där, så jag tog mina egna grejer och jobbade upp lite färger på vänsterarmen. Vad ska jag göra nu då? Hmm ja ... inte en jävla aning. Måste försöka få tag på gräs. Har 3 kontakter som säljer brunt och en som säljer det gröna. Jag vill ha det gröna :( Vilket innebär att jag måste vänta tills ikväll be-4 I can get baked, och det SUGER KUK!

Ibland önskar jag att saker och ting hade varit lite annorlunda. Från vad det är nu alltså. Fucking skitliv alltså ... jag har fan varit inlåst på olika institutioner sedan jag var 16 år ... nu är jag 23 och förväntas veta hur man söker jobb, hur man står ut med självmordstankar och panikattacker utan att tända på, hur man betalar räkningar, hur man socialiserar, blir en del av samhället och hur man lever ett jävla liv. Det är bullshit! Hur i HELVETE ska jag klara av det när ingen har visat mig? När soc bara burat in mig så fort det varit någonting, totalt isolerad, ingen telefon, inte ett piss ... bara stirra in i en TV 22 timmar om dygnet (varav 2 består av den klena lilla sömnen man får därinne). Sedan bara bli lämnad själv, i en kall, hård och komplicerad värld som aldrig var menad för såna som mig ...

Take it easy!
// Jeepzter

Detta är enbart personliga anteckningar. Alltså är jag inte intresserad av några kommentarer av kritisk karaktär (såvida inte någon helt enkelt känner igen sig i det här kaoset, vore fett) eller någon lirare som gnäller på att jag är drogliberalist och glorifierar illegala substanser, för så är ej fallet.
Jag föraktar droger. Sure do. Det är inte vad detta handlar om.
Skulle jag klara av att leva utan mediciner och fortfarande ha ett drägligt liv skulle det fan vara dunder. Det hade jag nog fanimej offrat mitt vänstra ben för. Now .. enough with the Fucking Dreaming!

Min nuvarande och LAGLIGA medicinlista:
Suboxone, 16 mg / dag
Cymbalta 120 mg / dag

- Jag har provat att självmedicinera med diverse substanser under en period nu (eller rättare sagt halva mitt liv), men iallafall känns det som om jag har kommit till en logisk slutsats på sistone. Jag självmedicinerade ett tag med Heroin INNAN jag blev insatt på substitutionsbehandling och fick Suboxone. Det fungerade INTE! Naturligtvis .... ALLDELES för dyrt och farligt ... Samt sänker självförtroendet så stenhårt när du sitter på en toa på centralstationen i Malmö och slår i dig en firre med en smutsig nåljävel. Men jag var typ tvungen p.g.a. de sjuka abstinenserna jag hade under mer än 4 månaders tid. Nu är det meningslöst att gå på opiater då Subet blockerar det mesta.

Ett annat preparat som jag valt att experimentera med är Lyrica. Men varje gång jag köper på mig typ ett 100-pack så slutar det med att jag har konsumerat skiten på mindre än 2 veckor ändå får att jag inte kan hålla tassarna borta liksom, och det räcker fan inte pengarna till. Annars har det funkat utmärkt mot ångest och framförallt SOCIAL ångest samt haft en anti-depressiv verkan och underlättat min ADHD-problematik.

Jag har även käkat syra. LSD har hjälpt mig betydligt mycket mer än allt annat, främst på ett sublimt plan. Lapparna är dock svåra att få tag på och inte direkt något man kan konsumera dagligen (Lol) + att jag måste fokusera på att hålla avstånd från personalen och inte verka frånvarande eller drogpåverkad, så det är ju lite halvkört det med ändå.

När det kommer till Centralstimulantia ... så har jag alltid tyckt att Kokain är helt värdelöst och slöseri med pengar. Amfetamin däremot, gör sin grej ... men jag tål inte skiten. Jag blir ett jävla vrak, rent socialt. Jag blir paranoid och helt fucking crazy (och INTE på ett bra sätt), oftast slutar det med grova hallisar om jag inte har något lugnande vid sidan om. Med andra ord, ett uteslutet alternativ, även om det fungerar STRÅLANDE som bantningskur.

Just nu kör jag med rökat. Rökat hjälper mig att återförenas med gitarren igen, vilket känns helt fantastiskt. Det hjälper mig även att fokusera på andra saker som jag mår bra som fan av att göra, t.ex. att tatuera, skriva, måla osv. Hur det hjälper på det SOCIALA planet är jag dock osäker på då jag alltid går runt med en viss nojja ... Antagligen för att jag i statens mening gör något "olagligt" varje gång jag botar min sjuka själ. Det i sig skapar ju förfan paranoia så det bara smäller om det! Att behöva gå runt med rädslan att ständigt åka dit, bli inlåst eller få böter.

Jag tror starkt på medicinsk Cannabis.
Om vi säger såhär. De skriver redan ut Suboxone till mig, som är en starkt beroendeframkallande syntetisk kopia av heroin. Det är helt okej? De skriver ut syntetiskt amfetamin-liknande hopkok utan vetenskapliga evidens när det gäller biverkningar till fucking 10-åringar och lanserar skiten som EFFEKTIV ADHD-medicin, utan att informera om att ungarna kommer tappa tänderna när de växer upp och bli kraftigt tjackskadade och förmodligen utvisade av samhället. Trust me, jag vet vad jag snackar om ... det där är farliga grejer. Tänker främst på Metylfenidat (Ritalin, Equasym, Medikenet, Concerta) men även andra centralstimulantia som Elvanse (lisdexamfetamin), Metamina (dexamfetamin) och Attentin och sån skit.

Jag säger bara ... WOW! Go Cannabis. Fortsätt skriva ut ert jävla fejktjack och plastheroin och förgifta vårat samhälle ni ... men jag kommer personligen alltid veta hur störda ni är som följer den teorin, och jag kommer alltid att lägga mina röster på Cannabis i medicinska syften ALLA DAGAR I VECKAN.

Nackspärr så in i helvete efter att ha sett Children of Bodom lira i Malmö igår. Oundvinkligt.
Allmänt pissig dag naturligtvis ... har precis varit ute på en promenad i solen och handlat röka. Skall byta mot lite Tattoo-prylar som jag behöver för att komma igång med kroppskonsten igen.
Ah ... Fuck. Dunno ... Har lovat mig själv att skriva någonting varje dag, då jag tror det kan vara positivt för min personliga utveckling AKA tillfrisknandet från mina psykiska bekymmer, men det är lättare sagt än gjort. Vad fan ska jag skriva liksom? Att allt är PISS PISS PISS hela tiden? Det blir ju liiiite enformigt kan jag tycka. Jag har även tvingat mig själv att plocka upp gitarren och lira lite, även att livet suger så hårt som det gör just nu, och det är nog det bästa beslutet jag tagit på länge. Gitarren är DEFINITIVT en nyckel till lycka hos mig.

Näefan ... nu skall jag ta några bloss Rock 'n' Roll-tobak och sedan lägga mig i soffan och slappa resten av dagen.

Undrar vad jag kommer lägga min alldeles sista energi här på jorden på ... vad i helvete borde jag lägga den på? Att vara kreativ? Det enda som fungerat innan ... dom dagarna då jag var kreativ. Nu för tiden är jag en Nobody. En jävla nolla som tappat intresset för vad jag en gång trodde på och älskade. Mer och mer för varje dag.
Jag vet inte om jag vill skrika eller gråta. Om jag vill känna vrede eller uppgivenhet.
Jag vet bara att jag inte hör hemma här.

Det är så ensamt och kallt inombords och hjärtesorgen får mig att vilja sätta ett skott i pannan varje vaken minut av dygnet. Saknaden. Att behöva utstå den outhärdliga saknaden varje dag även att man knappt ens har energi till att gå upp och pissa när det behövs. Fuck it bara. Jag är så less på att vara fångad här. Befria mig bara.

Jag har levt tillräckligt länge nu för att fatta. Att det enda jag har framför mig är evigt lidande och outhärdlig ångest. Jag har levt i 23 år nu. Och jag har bestämt mig. Livet var inget för mig.

Alright. Jag vet inte exakt varför jag skriver detta. Förmodligen på grund av uttråkningssyndrom eller kanske bara något undermedvetet behov att att ventilera mig. Hursomhelst. Jag är fri nu. Inte bokstavligt talat fri, men långt ifrån så begränsad som jag har varit hittills. Jag är 23 bast och jag har varit inlåst sen jag var 16, i princip konstant. Jag har haft 2 LVU, 2 LVM och så många LPT att jag tappat räkningen. Även frivilliga behandlingar har jag gjort ... eller rättare sagt "frivilliga under tvång". Det betyder alltså att jag hunnit med att vara på 14 behandlingshem, några familjehem, samt en jävla massa psyken runt om i landet. Jag har haft en jävligt hård och destruktiv uppväxt med missbruk, allvarliga självmordsförsök och allt annat som man egentligen helst borde undvika att bjuda in i sitt liv.

Jag har legat i koma och respirator många gånger och klarat mig fint. Jag har fan till och med blivit påkörd av ett jävla tåg och klarat mig. Min räddning här var dock att tåget körde på mig i luften innan jag hann landa på rälsen, vilket resulterade i ett jag fick en knuff, fastnade med högerbenet mellan två vagnar och släpades med huvudet på tågrälsen fram tills det stannade. Det var alltså någon millisekund från en brutal död. Jag blev inte överkörd, jag blev påkörd - det var min räddning. Detta gjorde jag under mitt första LVM, för jag var trött på att bli inlåst så fort jag bad om hjälp för min ångest och min depression. Jag klarade mig jävligt bra med tanke på omständigheterna. Ett Brutet bäckenben, bruten fot, 3 brutna nackkotor, krossat knä och en djup sårskada i huvudet efter att ha blivit släpad i den farten. 67 stygn sammanlagt på kroppen. Jag tror det var då nissarna på psyk tog mig på allvar för första gången, men det glömdes naturligtvis bort i sinom tid och sedan började de behandla mig som smuts igen. Jag var sprutnarkoman och hade gått på opiater sedan jag var 16, men efter den här incidenten blev jag verkligen KRAFTIGT beroende av Painkillers. Jag fick så lite Oxycontin på sjukhuset att jag var tvungen att kirra egna och det är fan inte billigt. Well. Det är lite om mitt förflutna.

Idag är jag ren. Jag säger inte att det kommer vara hela livet, men helst av allt så vill jag åtminstone tro det. När jag blev utslängd från min substitutionsbehandling förra året hade jag såna abstinenser att jag efter 4 månaders drogfrihet började självmedicinera med heroin dagligen. Jag hamnade slutligen på sjukhus och blev insatt på Suboxone igen. Sedan dess har jag inte rört något och i Söndags tog mitt LVM slut. Det glädjer mig. Att ha ett LVM är som att leva med en pistol mot pannan 24/7. Och efter alla dessa år som jag varit inlåst har jag blivit förändrad. Jag har blivit paranoid, jag lever i konstant skräck ... jag har mardrömmar varje natt om det, hur de jagar mig, låser in mig i en cell och torterar mig. Jag kan inte lita på någon längre och jag har börjat FÖRAKTA människor nåt så in i helvete.
jag jobbar för att befria mig från alla dessa psykologiska skador, men det känns som det bara blir värre för varje dag som går.

Det är hårt att vara missbrukare i Sverige.
Andra veckan på mitt LVM blev jag så abstinent att jag föll ihop på golvet, spydde blod och krampade, jag behövde akut sjukvård... ambulans. Och alla klienter på hemmet skrek att de skulle ringa ambulans, för de visste hur allvarligt det var. Ingen ringde. 3 snubbar släpade ner mig till en kall isoleringscell längst ner på byggnaden och lämnade mIg där. Jag blev alltså straffad för att jag var abstinent, på mediciner som läkare faktiskt övertalat mig att gå på (Suboxone och Lyrica).

Missförstå mig inte. Jag vill inte gnälla eller självömka. Jag tycker inte synd om mig själv och har aldrig gjort. Jag ville bara skriva detta för att lägga betoning i att jag krigat för en förbättring i min fysiska och psykiska hälsa och jag tycker jag är på hyfsat god väg iaf. Jag styrketränar nästan 2 timmar om dagen, har en helt Okej medicinering och skaplig boendesituation.

Jag säger PEACE LOVE AND ROCK N ROLL FOLKS!!!!!! Stay out of trouble!

Vi får väl hålla tummarna för att detta året ska bli bättre än det föregående. Oddsen är åtminstone hyfsade. Jag har ett schysst boende, en helt okej medicinering, en skaplig inkomst för att gå på socialbidrag och positiva vanor.

Jag springer 20 minuter om dagen samt styrketränar minst en timme efteråt vilket har resulterat att jag nu gått upp nästan 20 kg på 4 månader från att ha varit smal som en undernärd anorexia-tjackis. Gymmet är verkligen något som aktiverat en splitterny kraft och kämparglöd i mig, så om jag ska definiera det förra året som hastigast skulle jag väl säga att sidovinsterna av träningen är den absolut bästa upptäckten jag gjort.

Tillvaron är coolish, och tillsammans med träningen och min ÄLSKADE gitarr (som är den enda anledningen till att jag överlevt alla sinnessjuka galenskaper jag överlevt) ska jag kriga kriga kriga och slutligen nå det där förbannade jävla målet jag jobbat på så länge ...

Inte att bli fri. Utan att INSE att jag redan är det. När jag når den destinationen kan jag nog äntligen definiera vad sann lycka är. För heroinet är inte lycka ... det kändes så, för det var det enda som för ett ögonblick eliminerade smärtan och bedövade mitt sargade jag. Och det är förbannat lätt att förväxla lycka med bedövning om man aldrig haft någon glädje i livet. Alldeles för lätt. Och farligt. Att betrakta bedövning som lycka är ett av de första steget rakt ner i en destruktiv spiral som slutligen medför sådan smärtsam desperation att man fullständigt PISSAR sig själv och sina anhöriga rakt i nyllet och tappar alla sina personliga värderingar, all moral, all empati och all eftertänksamhet. Man glömmer bort vad man en gång trodde på och älskade ... allt för att låta nålen passionerat våldta sina vener och lämna en naken, sårad och ensam i ett själsligt vakuum. I guess those days are gone. I beg to God they are ...

Take care!
// JeepZter