JTheres blogg

Nu har jag varit bisexuell i ungefär 3 år och fortfarande vågar jag inte berätta det för vissa. När jag berättade det för min mamma så trodde hon aldrig på mig, det var ju ett skämt enligt henne. Jag berättade för mina online vänner eftersom jag litade på de. De var helt okej med det eftersom de flesta av de också var bi.
Nu innan alla hjärtans dag fick jag ett sms från en väldigt bra tjejkompis om att hon gillade mig mer än vän. Jag visste inte att hon gillade tjejer så jag trodde liksom att hon skämtade och jag hade ju inga sådana känslor för henne heller. Men ju mer jag fick reda på att det var sanning desto mer började jag gilla henne. Det slutade med att vi blev ihop på alla hjärtans dag. När jag berättade det för mamma så trodde hon att jag bara provade vilket jag inte gör. Detta är ju seriöst! Men iallafall så hade jag lite problem med min tjej de 4-7 dagarna efter vi hade blivit ihop. Hon skrev aldrig till mig, jag fick alltid skriva till henne. Sedan åkte jag till henne och jag sov ju över och vi lärde känna varandra ännu mer och när jag väl kom hem så fick jag ett sms där det stod att hon saknade mig. Mitt hjärta hoppade nog ur mitt bröst där.
Det som är det dåliga är att mamma inte tar det seriöst. De som jag inte har berättat för, vågar jag inte eftersom att jag har känsla av att de är emot det. Min släkt kommer avsky mig om de får reda på min sexuella läggning. Jag kommer inte räkna in i "deras" familj längre. Men vafan, jag bryr mig inte ett skit längre!
Jag ska ta med min tjej till släkten och visa att hon är min och att det inte är ett stort skämt. De får ta det som de vill, jag bryr mig fan inte ett skit mera!

Så varför är folk emot bi, lesbiska, gays??
Tycker det är helt sjuk! Det påminner lite som rasism, vara emot en ras. Vi är väl på något sätt också "raser". Men jaja folk får väl tycka hur de vill! :)

Framför skärmen är jag: glad, lycklig, positiv och har roligt. Jag är en person som alla ser som "glad". Jag visar inte mig själv för andra.
Bakom skärmen: Ledsen, besviken, arg, mobbad, olycklig. Jag har varit mobbad sedan fjärde klass och nu ska jag sluta i nionde klass och börja high school i Japan. Jag har bytt skola pågrund av hur jag har blivit behandlad men inget har hjälpt.
Nu kommer jag säkert aldrig åka som utbytesstudent eftersom att det inte funkar så bra i skolan och att jag knappt är där längre. Detta livet är slut! -.-

Vilken stad i Sverige är bäst? *
Jo såklart vet vi ju att det är Stockholm.
Bor själv i urtråkiga Göteborg där det inte finns ett skit att göra. Folk som seriöst vill att GBG ska vara huvudstad kan gå och lägga sig. Antagligen har de vaknat upp på fel sida.
Stockholm är störst och helt enkelt bäst. Det finns alltid något att göra där. Sedan jag var mindre så har jag velat bo där. Folk i andra städer som exempel GBG, Malmö, Västerås, Karlstad är säkert helt emot Stockholm. Anledningen är för att det är stressigt, alla beter sig elaka och egoistiska. Kanske stämmer men jag är likadan. När jag ska till skolan eller någonstans, så småspringer jag, knuffas och klagar. Jag är kall och beter mig inte så jätte snäll mot de flesta här. Kanske för att jag hatar Göteborg och invånarna. Anledningen till det är för att de flesta beter sig värre än Stockholmarna och väldigt många här är rasister... Jag HATAR rasister. Jag förstår inte hur man kan hata en annan ras. Som att vi skulle gå och hata norsk skogskatt och älska bondkatt. Uhmm ja exakt lika löjligt är det. Som att vi skulle hata pizza och älska hamburgare. Förstår mig inte på människor här...

Uhmm jag vet att jag var lite elak där men min hjärna behöver rensas....

Aja byebye