Imprettys blogg

Ursäkta min frånvaro!
Nu har jag dock laddat upp med en massa bra gåtfulla bloggar, Den som väntar på något gott vet du^^


Att vara hel?


När man är trasig, vet man då vad ordet hel är?
Har man en korrekt bild utav vad hel är om man är trasig...?
Man kan säga till någon att man känner sig hel när man är med den personen, men risken finns då att man låser ute allt annat. Man glömmer bort det man hade innan man började känna "sig hel".
Men vadå hel? Man kopplar bort sitt liv innan, det livet man kände sig "hel" i då...
Bara för den personen som gav en det man behövde och hade längtat efter så länge just då. Nu talar vi då om kärlek. Frågan är om man egentligen är hel då man hittat den kärleken, då man ger hela sitt liv till någon annan. Detta är min kära väns tankar. Just nu säger hon något som går direkt i mitt hjärta. " Anna, inte fan sitter jag och säger till dig att du gör mig hel!? Det är bara ord, det är känslan som skall ges ut! Ord är fan bara ord, gåvan i det hela är att kunna tala om dem via andra sätt."

Denna blogg tillägnar jag då min absolut smartaste vän Gabriella Hägbom.
Livet består utav erfarenheter. Ta inte livet för seriöst, du kommer ändå inte ur det levande.
Den enda som kan göra dig hel är du själv, allt annat är bara en bonus.
Har du levt i den vackra verkligheten vet du va vi snackar om!

Bros before hoes my love... bros before hoes.

Varför ska man spela alla spel, tjänar det nåt till, ligger det i människans natur. Är det så roligt att vara nyfiken?
Det är ju frågan om det är ett spel... eller om det är en del utav en slags uppvaktning.
Man kanske behöver den där lilla tiden då man smyger runt varandra och petar lite försiktigt för att kolla vart gränserna går... ett slags lära-känna-beteende... eller typ.. Men det kan ju kännas jävligt löjligt vid vissa tillfällen, även kanske tillgjort...
Dock finns det olika ramar man måste anpassa sig efter vid varje liten ny grej eller ny person de e ju faktiskt ganska jobbigt sånt där nu när ja tänker efter..
Men om man anpassar sig efter ramarna, är man sig själv då?
De känns på något vis att man klarar sig att hålla sig till sig själv trotts att man håller sig inom ramarna... dom är typ på något sätt flexibla men ändå ramar... sen är det väl klart att man kanske måste kasta sig ut lite handlöst i vissa situationer ifall man nu tycker att det vore värt det för just den personen man gör det för... men det anser jag att de bara stärker den man själv är...
Så länge man klarar av det själv, men det kan va svårt o se var ens egen gräns går om man inte känner sig själv väldigt bra.. Det är lätt o ryckas med någon annan utan man märker de själv.. Men bara de kan få en o få reda på vem man egentligen är.. man säger att man kan offra allt för den man älskar men jag skulle aldrig kunna offra mig själv..
Hur hemskt – egoistiskt – blah blah blah det än låter så SKALL man inte offra sig själv. Inte ens för dem man på ett visst stadium älskar. Glöm aldrig bort att ställs du inför valet mellan dig och den andre så är det inget svårt val. Du är viktigast då nu och hela tiden. Man skall bara inse att man får tänka på sitt eget bästa även om det sårar nära och kära…

Och vad gjorde en så speciell egentligen?
Vad är det som gör dig speciell? Varför är jag lite bättre än er andra? Varför kan du trycka ner mig så jävla hårt om du fick chansen? Hur kommer det sig att man känner sig högre än andra i visa fall?
På vilket sätt infinner sig känslan utav att vara ensam om att tänka på ett särskilt sätt? Man virrar bort sig i sina egna tankar och har jävligt svårt att tro att någon annan ens orkat ge sig in på de banor man går och tänker. Återigen till det speciella, vad gör mig speciell? Är det mina tidigare upplevelser, eller är det för att jag har fått uppfostra mig själv till den jag är idag? Eller den jag påstår mig att vara… Är det mitt sätt att uttrycka mig i det skriftliga språket? Är det så speciellt som jag tror? Får jag ut det jag vill med det jag skriver… vad är det jag försöker med när jag skriver då? Försöker jag ändra på något som tagit hur länge som helst att bygga upp… tror jag verkligen att mina ord kan göra något mer än att läsas av mina nära och möjligtvis andra… de tas in och kanske stannar där någon sekund...timme…dag.. sen är det inget mer med det…
Egentligen tror jag inte att alla är så speciella som man kanske tror, men ändå är ju alla det. Speciell är ett jävligt knepigt ord. Unik. Det är väl alla överens om att man är. Unik…Speciell… Människa…. Odödlig… Levande…?

När inget är som det verkar men allt ändå är som det ska.
Hur länge orkar man göra det som man vet att man är bra på? När skall man lyckas ta hål på sin egen bubbla och kanske testa på något som man vet att man inte kan, varför kan jag inte bara testa på det jag är dålig på… Man lägger inte längre lika mycket märke till vad man är bra på nu förtiden. Genom att göra det man är bra på så tappar man sina värderingar över hur bra men faktiskt egentligen är på just den grejen. Hur kommer man i orutin?
Vi klarar oss inte utan orutin… vi behöver få känna på den andra sidan ibland. Du inser hur älskad och betydelsefull du är av / för dina vänner då du fått dig en riktig dos ”hat” av en annan människa. Man hör hela tiden att man måste få en rutin på sina vanor… Rutin och vanor… Är det de två orden plus alla regler som styr oss?
Jag önskar att det bara hade vart att skaffa lite ovanor och inse att rutinen får en att hamna i en spiral som går snabbare och snabbare neråt. Gå orutinerat uppåt istället och bli ovan.

Oskulden... det vackraste man har?
Vad har den för värde i dagens samhälle? Vad har den haft för värde? HUR SKALL MAN VÄRDERA DEN? Det är inte ofta man träffar en ungdom i dagens läge som verkligen verkligen vill vänta på den rätta... den rätta... Det är i stort sätt ingen som tror på detta längre och har man väl träffat en kille/tjej som man trivs med så behöver denne inte vara den rätta.... Men vad gör man inte i stundens hetta med dem man tror är the one? En oskuld är inget man ger till någon längre, den har inget värde i ungdomarnas ögon nu för tiden... Allt har i stort sätt blivit som en slags tävling... Man vill kunna säga att man vart av med den när man var 14-15 år, för det inger en slags respekt. Men passa dig jävligt noga (om du e tjej) för du blir stämplad hora innan du vet ordet av.
Jag minns när jag var oskuld och jag längtade verkligen till den dagen jag inte var det längre... att vara oskuld ansåg jag vara något dåligt... töntigt rent utsagt. Jag ansåg de inte som att de skulle vara något bra eller betydligt... utan bara rent av SKÖNT att bli av med den....
Underskattad men ändå så överskattad? eller anser jag fel? eller anser och anser... jag får tycka vad jag vill men! jag behöver veta hur andra anser.... Är oskulden något som ÄR heligt eller är det bara en slags spärr till att bli den där häftiga innepersonen man önskar att man vore?

Vart tog medmänskligheten vägen?
Är det egoism eller ”blyghet” som hindrar oss ifrån att visa den respekten människor runt omkring oss förtjänar?
Det är inte ofta jag ser en ungdom lämna sin plats för en äldre dam/herre på bussen nu för tiden. Är det helt plötsligt fjantigt att ha respekt och medkänslor för de äldre? Är man tuff ifall man skiter fullständigt i de runt omkring sig? Samma respekt saknas när man går på stan, en del är ju totalt hjärnslut. De som bara stormar fram och skiter fullkomligt i ifall det kommer någon i sin väg. De räknar blint med att man skall hoppa ur vägen i sista sekunden, och gör man inte det springer dem på en… vänder möjligtvis på huvudet (om man har sån tur… då har dom i alla fall märkt en) och ger ifrån sig en härligt irriterad blick för att man ”stod i vägen för dem”… IDIOTI!
Men vad kan jag begära då? En smått (skit) irriterad tjej från Gotland som fan vet hur man klagar? Kan jag egentligen påstå att jag är så jävla mycket bättre än de människorna som jag klagar på? Beter jag mig som en ängel själv? Förmodligen inte… men jag är medveten om de felen jag gör… sen är ju frågan om ja borde vara så jävla stolt över de..

Skärpning!
För i helvete så där kan du inte göra!
Va fan säger du?!
Fattar du inget?
Dum på riktigt..!?
Bete dig för helvete!!

Hur?
Hur skall jag bete mig?
Vad är okej att göra, säga, visa?
Varför kan jag inte peka på den där personen och utropa "han?" utan att bli hyschad?
Vad är det som skrämmer er?
Varför kan vi inte hälsa på dem vi snackar med över msn osv när vi väl träffar dem på stan..?
Den där tjejen vi snackade med på festen, hon är som en i mängden när vi väl ser varandra i skolan på måndagen... Varför?
Varför denna jävla stolthet!?
Hur kommer vårat samhälle se ut om några år? då vi har den hära stränga "regeln" på oss redan nu. denna förbannade begränsning.
Hur skönt hade det inte varit att bara kunna gå fram till någon och säga precis vad fan man tycker., utan att ha rädslan av att bli dömd på plats.
jävla frågeställning... varför varför varför... kan ingen bara tala om att DÄRFÖR!

Ensamheten, den tysta mördaren.

Alla behöver någon någongång, man kan inte alltid hålla det där tuffa stenansiktet och skratta åt de som har någon att hålla om. Man kan inte spela den där hjärtlösa personen för evigt, en dag brister det, man orkar inte. Idag brast det för mig.
Jag tappade min mask och ensamheten kom i fatt mig. BOOOM sa de och jag var så långt ner man kan komma, så nära gränsen till att gråta...Balanserandes på den.
Vilket resullterade i en enorm ilska. Jag lät min ensamma frustration gå ut över folk i min omgivning och det ledde i sin tur att jag blev allt mer och mer galet arg, ilsken, förbannad!
Att få den där snytingen och verkligen inse att man inget har förstörde mig rejält. Jag ÄR inte hjärtlös, jag HAR itne orken till att hålla upp min välslipade attitydsmask längre. Dock orkar jag inte gå runt och vara så förbannad, så nära att gråta varje dag. Jag har precis samma behov som alla andra utav den där speciella. Bara för att jag skrattar offentligt åt att försöka hitta den där känslan så betyder INTE det att jag verkligen inte vill ha den....Behöver den.
Jag skall bara våga svälja min förbannade självkänsla, sparka upp mitt självförtroende. Hitta styrkan till att våga chansa lite.


För vem gillar inte känslan utav att vara kär?

Vad vem och HUR älskar man?
När vet man att man älskar en person? Hur kan man veta att det är äkta "Kärlek"?
Är kärleken så speciellt som alla säger? Vet dom verkligen vad kärlek är?
Vad är kärlek:|Är der verkligen så äkta som det sägs när det faktiskt finns så många verisioner utav den???
Du kan älska din mamma och pappa, det är familjekärlek då.... Är det äkta kärlek?
Du kan älska din vän som alltid finns där för dig... Vad för kärlek är det? Vänskapskärlek:S?
Du kan "älska" den där tröjan du köpte härromdagen, den e ju bara så sjuuukt underbar, skit jävla snygg och den ger dig massa bra figur... kärlek till tröjan?
Hunden, vädret, resor, musik, mat.... osv osv....
Blir det äkta kärlek när det gäller en kille/tjej??
Är det först då man hittar den där känslan? Är det först då man vet vad älska är?
Det kan ju vara så att det du tror är kärlek egentligen bara är en känsla du tror är kärlek. Du kan känna känslan för din pojk/flickvän pga denne råkade komma in i ditt liv i just rätt ögonblick.
För det är ju bevisat att alla människor har bekräftelsebehov. Det du känner för personen du tror du älskar kan vara mer liknande en tacksamhet... eller?

Jag försöker inte med detta tracka ner på kärleken, tvärtom. Jag tycker folk ser för enkelt på den.
Undrar om jag engentligen kan säga att jag älskar något/någon nu när jag tänker på det.
OCH! Kan man älska någon annan utan att älska sig själv... har man då ens lärt sig något om kärlek...?
Älskar du dig själv? Grattis i så fall! Du är ett bra steg på väg!

Tillåt mig att vara svidig, jag måste få lov att vara den där jävla bitchen ibland.
Jag behöver vara så arg ibland så att jag bara vill slå ihjäl någon rent ut sagt. Jag måste även få sakna… gråta, stänga in mig och vara ”emo”….
Jag kan inte alltid ha de där happyfacet!!! Det finns inget du skulle kunna göra för att få mig att orka det. På något sätt tar det mer kraft utav en att vara glad än att bara vara ledsen. Är det naturligt att bli neutraltledsen när man bara slappnar av?
Eller är jag något jävla extremfall som faktiskt gillar att stänga in mig med mina känslor ibland? Orkar inte prata HELA tiden om hur jag mår.
Det är för övrigt en av de svåraste frågorna i dagens samhälle…
”Hur mår du?” Alla tar den så enkelt. ”jotack bra sj?” DJUPT AV DEJ!
Vet jag inte hur jag mår så svarar jag helt enkelt inte på frågan, det är en underskattad fråga. Men FRÅGA mig hur jag mår så skall ni fan få ett jävla svar som heter duga!
Hade du orkat lyssna på hur jag verkligen mår? Är de det du vill veta när du slänger ur dig frågan? Hur skit jävla dåligt jag mådde när jag läste den där killens bildtext på bilddagboken som inte var riktat till mig, vad jag kände när han skrev till mig och frågade hur jag mådde.
Han ville då verkligen veta, ett okej dög inte. Och frågan är ju, skall det duga med ett okej? Eller bryr du dig mer????