ImaginaryGoths blogg

Varför kommer alltid den dåliga sortens ensamhet på kvällen, just när jag sitter i mitt halv-mörka rum och inte har någon att prata eller vara i kontakt med, då ingen lyssnar.

Måste bara få ur mig hur ensam och ledsam jag känner mig just nu.

Eftersom denna blogg är så liten/tom som någons EC-blogg förmodligen kan bli, så tänkte jag fylla på den lite, så om någon människa mot förmodan skulle scrolla/klicka sig hit så ska jag ta upp något som berört mig en hel del under mina skolår, något som fortfarande berör mig.

Om ni av någon anledning inte läst titeln till detta inlägg än, så talar jag om mobbning, och detta inlägg vill jag dedikera, som det så vackert heter, till personer som varit/är med om mobbning.
Jag har blivit mer eller mindre mobbad, utstött och utfryst från det att jag började första klass till det att jag nu går andra året på gymnasiet. Ungefär 10 år.

När jag talar om mobbning så snackar jag inte nödvändigtvis om att få elaka kommentarer ropade efter sig i korridorerna, eller hat-sms/mejl från mobbaren/mobbarna i fråga. Nä, jag var aldrig med om sådana "uppenbara" aktioner. Man kan även vara med om någonting som kallas för "tyst mobbning". Dvs viskningar och skratt bakom din rygg när du själv inte märker det, blickar, utfrysning, osynliggörande, och "damned if you do, damned if you don't" dvs vad du än gör så gör du fel. Och även om det inte är precis lika uppenbart, så är det ändå lika sårande och effektivt som "vanlig" mobbning.

Men nu ska jag inte mala på om härskartekniker, även om dessa spelar en stor roll i ämnet.

Jag blev mobbad "i det tysta" if you put it that way. I högstadiet spenderade jag all min tid men den här "enda bästa kompisen man typ kan berätta allt för". Vi var, och är fortfarande, som ler och långhalm. Att säga att jag alltid varit annorlunda är att ta i, men jag har alltid skiljt mig från mängden; musiksmak, klädstil, intressen, osv osv. Detta ledde till att majoriteten av min klass började viska om mig, saker i stil med att förlöjliga min stil och personlighet. Jag medger att min humor är barnslig som få, och att jag hade stunder där jag kunde ropa ut/säga saker som kunde förlöjliga mig totalt utan att jag riktigt märkte det själv, men det stinger fortfarande när jag tänker tillbaka på det faktum att tjejerna i min klass brukade skratta bakom ryggen på mig utan att jag märkte något.
Resten av klassen kunde frysa ut/isolera mig, det gjorde ju ont, men så länge jag hade den här enda bästa kompisen led jag inte alltför mycket.
Eller så kanske jag bara var naiv.
Det fanns stunder då vi satt flera människor i en grupp. Det var tyst, och jag kunde säga något. Det fortsatte vara lika tyst, någon kanske stämde in halvt med ett "mm" innan de startade en konversation med kompisen bredvid. Kvar satt jag och kände mig dum.

Nu var det ju så att jag hade inga planer på att lära känna dessa personer, men det spelar ingen roll, att bli utfryst eller ignorerad är alltid lika jobbigt.

Även nu på gymnasiet finns det två tjejer i min klass som hyser enormt agg mot mig, och då de framgår som söta och oskyldiga mot andra människor, kan de rikta blickar/pikar mot mig utan att det noteras av andra. De har hållit på så i ungefär ett år nu.

Första terminen i ettan på gymnasiet var något av en mardröm. Jag trivdes knappt alls och hittade inga nya personer att lära känna, då resten av klassen redan bildat grupperingar som tydligt markerade vilka de trivdes med, vilket inte var "sådana som jag". Jag gick till kuratorn (ett STORT tack till henne för den härliga person hon är <3) och berättade att jag hade svårt att komma i kontakt med folk. Det hjälpte faktiskt.

Sedan några månader tillbaka har jag lärt känna flera härliga människor i min "parallellklass", personer som inte stöter ut mig/viskar om mig för att jag råkar vara lite avvikande från mängden.

Så om ni nu läst ända ner hit, GRATULERAR för att ni tagit er igenom denna uppsats, och hoppas ni får en bra framtid!
... Nä, men skämt åsido. (jag fattar inte att jag just kunde kalla det där ett skämt.)
Mobbning är något som förekommer alltför ofta, både i vuxenlivet och för minderåriga. Om du som läser det här någon gång gått igenom mobbning, eller går igenom det nu, det bästa tips jag kan ge är att prata med någon om det. En kompis, släkting, förälder, vem som helst som du känner att du kan lita på! <3 Tro mig när jag säger att det är 100 gånger bättre än att gå och bära på saker som känns tungt och jobbigt. Speaking from experience. Och håll ut. Det blir bättre, det lovar jag. Puss och kram. Kämpa på.
/ImaginaryGoth

Kom hem från teater-lektionen för 30 minuter sedan, cyklade hem i
spöregn i totalt mörker, vilket är något en människa aldrig skulle behöva få uppleva.
(Okej jag gillar mörkret, men regn... Uuurgh.)
Sitter vid skrivbordet med den där helvetesdumma franskaboken framför mig
och ska återigen försöka memorisera idiotiska verb och meningar
jag svär jag aldrig kommer få användning för i framtiden. Provet ligger imorgon
vilket kommer få mig att spendera natten i sömnlöshet.

Nåväl. Imorgon är det fredag.