Jag vill skriva av mig...

... Jag är så trött på allting just nu. Ingen motivation till något, och allting känns jobbigt.

Jag var hos prästen igår med mamma och ordnade med begravningen, hur den ska se ut osv. ...Det var.. extremt mycket jobbigare än jag trodde det skulle bli. Och nu vet jag att begravningen blir ännu jobbigare, och den är redan på fredag...

Jag har fortfarande inte smält allting riktigt. Det känns fortfarande som om han ska gå över gårdsplanen i sina skitiga, oljiga kläder. Jag hoppas fortfarande att få se honom i garaget, att han mekar med sin motor. Men det händer inte. Kommer aldrig hända igen. Och DET... det känns så overkligt och jobbigt.

Han finns liksom inte kvar här. I mitt minne och hjärta, jo visst. Men jag kan inte skratta och prata med honom längre. Han kan inte hjälpa mig med läxorna, eller hjälpa mig med vad jag ska rita. Jag kan inte fråga honom om hjälp alls, och jag kan inte hjälpa honom. Han kan inte lära mig sina korttrick, inget om bilar, jag kan inte övningsköra med honom eller fira min 18 års dag tillsammans med honom. Stunder jag önskar att vi hade kunnat dela förblir önskningar, aldrig verklighet.

Usch... jag längtar inte till fredag. Det kommer bli en av de värsta dagarna i mitt liv. Att gå fram till kistan och ta farväl... en sista gång. Jag minns fortfarande för bara drygt en vecka sedan, när jag höll hans hand hela natten och bad för hans liv. Jag bad honom kämpa, och det gjorde han nog tills kroppen inte längre orkade. Jag sa att jag älskade honom, och det är jag glad att jag gjorde. För dagen efter försvann han.

Jag älskar dig, kommer alltid göra. Jag kommer alltid tänka på de saker vi gått miste om, och de underbara stunder vi delat. Livet är kort, man får leva i nuet.

Älskar dig pappa, och saknar dig <3