IQBefriadMupps blogg

Det är inte lätt att vara anhörig till en missbrukare och det slutar med att man blir medberoende.

Medberoende innefattar att men möjliggör missbrukandet, som i mitt fall så när mamma var påverkad va det jag som hjälpte till med sysslor som t.ex. att laga mat, ta hand om hunden och se till att det fanns mat hemma. Så man kan säga att jag vart mamma åt min mamma och så ska det inte vara.

Medberoende var inte något som jag inte visste om innan jag gick i ett anhörig program och i samma veva insåg jag hur medberoende jag har varit. Nu har ju jag valt att tagit lite avstånd från min mamma så jag bor inte alltid hemma utan jag bor mycket hon min pojkvän.

Jag vet även av egen erfarenhet att det är väldigt vanligt att anhöriga skuldbelägger sig själva till beroendet, fast det inte är deras fel. Men det är ofta man tänker att om jag gör si eller så så kanske hen inte kommer missbruka. Så det som är väldigt viktigt att komma ihåg är att man ska aldrig ska skuldbelägga sig själv för då kommer man själv gå under.

Alla gånger som jag känt mig låg och undrat om det egentligen
finns någon mening med de motgångar (jag ständigt
drabbas av). Alla gånger som jag suttit'själv och förbannat
livets kval svurit över alla orättvisor (som jag ständigt drabbas av).
Det är då och bara då som jag verkligen förstår.

Och jag tackar alla er som står där brevid när livet
känns som svårast och inget går min väg. För det är då
som jag förstår att det enda som betyder nåt är vännerna
jag har ni som alltid stannat kvar.

Alla gånger som jag känt mig värdelös och undrat om jag
över huvudtaget har nåt värde (nåt som gör just mig unik).
Alla gånger som jag misströstar och inte finner ro inte finner trygghet
i mig själv (och saknar eget mod). Det är då
och bara då som jag verkligen förstår.

Skumdum- ni som stannat kvar

Alla här på vår jord har rätt att vara sig själv utan att få massa blickar och kommentarer. Jag har själv en stil som sticker ut från dom flesta, så jag har fått både blickar och kommentarer. Jag förstår inte hur folk orkar bry sig om hur andra ser ut det är ändå ens eget val om hur man vill se ut. Som till exempel äldre människor kan man hör på stan hur dom kommenterar folk med tatueringar och piercingar och tycker att det ser hemskt ut. Visst man får tycka och tänka vad man vill men man kanske inte borde säga det för det kan ju såra andra.

Jag har själv tröttnat på att få kommentarer om att jag ska bli normal och sluta ha min stil. Varje gång blir jag så jävla arg inombords för att om dom inte gillar min stil så ska jag inte jag behöva ändra på mig.

Jag accepterar alla oavsett hur dom ser ut för det är dom som bestämmer hur dom ska se ut inte jag.

Det här sommarlovet har jag äntligen nått planerat :) ska ner till uppsala på storcon sen ner till närcon och jobba c: känns så grymt skönt att ha nått att se fram emot istället för att bra göra nått. Blir mina första konvent men det ska bli skit kul ska springa runt i min kigurumi och leka mupp XD hoppas man träffar nå roligt folk<3

tack vare er orkar kämpa fast jag mår skit.Jag tar en dag i taget om det blir svårt så hälper ni mej. Jag har nått att leva för nu. allt tack vare dom som vart vid min sida genom allt skit. jag älskar dom för de för nu vet jag vilka jag kan lita på och jag vet att dom älskar mej för den jag är annars hade dom dragit för längesen....
Jag vet att dom bryr sej men ibland har man väl haft änslan att ingen bryr sej om mej. Men nnär dom fick reda på att jag försökte ta livet av mej för lite er än ett år sen såg jag hur många som verkligen bryr sej om en. Jag har lovat att ta livet av mej är den sista vägen ut och att jag ska prata med dom istället. utan dom hade jag vart borta för längesen för jag trodde att ingen skulle bry sej o ingen skulle gråta på min begravning... men jag har riktiga vänner som verkligen bryr sej har jag räknat ut .. så till dom vill jag bara säga förlåt att det tog så n lång tid för mej att komma på de..
LOVE YOU GUYS<33

Va i Stockholm igår med underbara människor. Så jävla skönt att komma bort från all skit hemma o rensa huvudet. Velade verkligen inte sätta mig på tåget hem igår vill stanna kvar. Ska fan snart tillbaka va så jävla kul att träffa folk. Fick desutom träffa en person som betyder jävligt mycket för mig:)

nej fyfan vet inte vad jag ska göra.. Känns som jag kommer få tillbaka min ångest igen och jag vill verkligen inte det. Allt har ju gott så jävla bra ett tag nu tycker jag... Så börjar rösterna i mitt huvud inbillar mej att skada mej själv är sista utvägen.. Jag vill verkligen inte börja igen för om jag börjar kommer jag nog inte kunna sluta... har klar mej ett halv år vill klara mej mycket lägre. jag har lovat mej själv..
Jag vet fan inte vad jag ska göra...

Det finns inte ord om hur mycket jag älskar mina vänner. Dom finns där för mej när jag behöver dom, fast jag mår skit så får dom mej att må bättre. Det fanns vissa i mitt liv som kallade sej äkta vänner men dom va inte de, snackade skit bakom rygge på mej osv så dom finns inte kvar i mitt liv nå mer. Nu har jag bara vänner jag känner att jag kan lita på till 100% och det gör så jag kan öppna mej för dom utan att bli rädd att det ska komma ut. Mitt liv har är upp och ner hela tiden men jag vet att jag alltid har mina vänner vid min sida och det är en så jävla skön känsla.
älskar er för ni finns här för mej