N, läs detta så kanske du förstår.
Är hemma i Örebro igen, åkte iväg till min faster i Karlstad ett tag för att slippa världen lite. Har fått väldigt mycket PM och jag ska svara på alla jag kan och orkar. Jag mår bättre nu, men jag har en resa framför mig, som inte alltid kommer att vara lätt, men jag vill säga en sak.. Att mina vänner och att min familj finns för mig - betyder mer än något jag skulle kunna önska.
För er som undrar vad som har hänt exakt, jag berättar kortfattat så att ni vet vad det gäller.
Enda sen jag var lite, så har jag haft väldigt dåliga relationer inom familj och omkrets, min far och jag har aldrig direkt varit far och son, utan vuxen och ung rättare sagt, det här har gjort att jag inte vet hur en far egentligen ska vara, jag har känt en saknad av en fadersfigur som lär mig hur man raggar på brudar, hur man mekar och hur man fiskar, missförstå mig inte - jag älskar min pappa, mer än han någonsin kommer att inse. Min mor, som många vet, har mått dåligt under en väldigt stor period av min uppväxt, hon har haft män i sitt liv som tagit sina liv, 3 gånger om. Min mor i sin tur har haft en hemsk uppväxt med både psykisk och fysisk misshandel som jag fått höra det, vilket gjort att hon, som jag, till slut kände att hon inte hade någon annan utväg, så hon tog till fysisk smärta för att domna bort den psykiska. Det här är fortfarande igång, inte lika illa nu dock - hon skadar inte sig själv, men hon är väldigt deprimerad från stund till stund, och i vissa fall, har jag blivit ett svart får för att hon ska få ut känslor. När jag gick i skolan, närmare sagt mellan och högstadiet, så hade jag väldigt få vänner, jag var väldigt utfryst p.g.a. min annorlunda stil och sätt att vara på. Det har också gjort att jag har blivit väldigt offensivt defensiv av mig, alltså jag har som en vägg, petar någon på den ryter jag till, oftast. Det finns vissa människor i mitt liv som jag har släppt innanför den här väggen, och som hjälper mig genom att bara finnas där. Det är därför väldigt mycket folk uppfattar mig som framförallt dryg, aggressiv i ord och diverse andra saker.
Det här är bara en hårsmån av allt som har fått mig att må dåligt, nyckeln till att det blev som det blev nyligen, är att jag har aldrig, och då menar jag, Aldrig bearbetat dessa saker, jag har gått hos säkert 4-5 olika psykologer, har pratat med familj och vänner - men jag har aldrig vart helt uppriktig om hur jag känner om dessa saker för att jag varit rädd för att det ska bli för jobbigt. Dessvärre, fick jag lära mig att det kommer att bli jobbigt innan det blir bättre, den svåra vägen.
I onsdags natt(Torsdag morgon), så stod jag på andra sidan räcket vid svartån, och skulle hoppa - jag visste inte varför då, jag visste bara att jag inte ville längre, jag ville inte bära på alla känslor, jag ville inte behöva handskas med det liv som mitt blivit till.. Jag ville inte leva.
(Kommer inte riktigt ihåg det här, men försöker)
En vän till mig kommer och sliter mig tillbaks över räcket sekunden innan jag skulle släppa, han drar ner mig på marken och ropar på hjälp, jag får spel och börjar gråta, skrika, slita mig och dra mig, jag ska ner i svartån. De håller fast mig och polisen kommer. Polisen säger att de ska ta mig till akut psyk och de får häva in mig i bilen efter mycket motvillighet ifrån min sida(Har fortfarande ont i armar och kropp p.g.a. att de fick hålla i mig, men jag klandrar dem inte). Jag kommer till psyk och jag får prata med dem, min syster, mor och far kommer dit - och jag pratar med dem, tillsammans och i enrum. Doktorn bedömer att jag behöver vara kvar över natten och jag får dela rum med en äldre man. De väcker mig på morgonen och jag får sitta i ett till samtal med doktorn för att de vill ta reda på om jag fortfarande är en risk för mig själv och /eller allmänheten, jag fick komma hem.
Som tidigare skrivet, så är det här inte allt som har hänt, men det är vad jag känner att jag behöver dela med mig allmänt för att folk ska få ett grepp om vad det är som händer i mitt liv just nu.
Jag skäms för vad jag gjort, och jag önskar bara att ni förstår.
P.S. Jag kommer att få träffa någon att prata med på en "regular basis".
Har fortfarande ingen telefon, så det är facebook som gäller.