<3
Det finns nog två sidor som är väldigt stora hos mig, den sidan jag vill visa som jag verkligen försöker rikta utåt.. men det är så lätt att låtsas som ingenting på internet, för här behöver man inte möta folks fördömmande blickar. Insidan är den mest svårfångade men det visar kanske också hur svårt allt är, jag vet inte för jag lever ju faktiskt i det. Det svarta som kväver en, dolda gråtattacker, alldeles för mycket ångest. Den enda människan som någonsin lyckats släta över kaoset är en ängel, hon är den person jag ser upp till, hon är stark. Hon försöker att förstå, hon ser ibland igenom mig, hon vågar att röra vid det där som alla bara svikit och gått ifrån, dom blev rädda.
Jag vet att hon också blir rädd ibland, jag känner det. Jag känner det som att jag sviker henne, men hon känns så långt borta. Ensamheten känns så påträngande, jag kan gå runt med en massa folk som jag verkligen älskar men jag känner ändå ensamheten och tomheten pulsera.
Det skrämmer mig att denna ängel betyder så mycket för mig, att jag känner mig trasig när jag inte träffar henne. Det skrämmer mig att jag älskar henne så sjukt mycket. Det skrämmer mig verkligen att ens vara beroende av en människa på det här sättet, varför just du? Jag vet inte varför det är just du, men jag tror också att du är den enda som kommer lyckas med mig, för du vet ju hur jag är?