En liten berättelse bara.
Sitter ner i ett mörkt rum fyllt med "skumma" typer som alla skrattar o verkar må skit bra, kan inte hjälpa att tänka att jag också vill må så bra, fan droger kanske fixar mina problem iallafall, det är ju bara en gång eller hur? Några minuter gick innan jag tillslut tog upp en "spliff", stoppade den i min mun och tände på. Det var väl på den vägen de gick, man mådde ju jätte bra med någon form av berusningsmedel i kroppen och så länge jag kände ett rus behövde jag ju aldrig släppa ut de jag egentligen kände, det var ju lixom den perfekta lösningen. Enda fram till vändpunkten då allt krisade efter skolan, enda gången jag kände att jag orkade med livet var antingen med droger eller alkohol i kroppen. livet hade gått från den där "nån gång då och då" mentaliteten till att vara en enda jakt på nästa fylla eller nästa puff av den där jazz tobaken som jag vuxit till att älska som en fru och fanns inte något sådant till hands assorterade jag istället till att skada mig själv fysiskt, jag gjorde ALLT jag kunde för att slippa känna smärtan inombords utan att veta att det sakta men säkert knuffade mig närmare och närmare kanten.