Helgonet1993s blogg

Känner att jag vill övergå till att ha ansvar för mina mellanmål och frukosten igen. Sen ta bort det som dom på dags behandlingen la som extra. Vill äta det som jag fick i början tills jag inte går upp i vikt på det och sen lägga till. Idag ska jag äta kladd kaka och känner mig lite stressad över det. Men är en normal portion med kladd kaka och det är så jag ska tänka. Att det är normalt. Men känner mig lite stolt över att jag valde att ta kladd kaka och att jag vet att jag kommer äta den. När man tar ansvar över maten kan man bli stolt över sig själv, känna att man växer och tycka bättre om sig själv. Men det är lite mer krävande. Men känns värt det.

Nu har jag inget ansvar för min mat. Får bara mat på en tallrik som jag ska äta upp. Det ända jag kan säga är vilken mat jag tycker om och inte. Vet inte om det är bäst om jag låter det vara så ett tag eller om jag går tillbaka till att ha ansvar för mellanmål och frukost. Blir att jag tänker mer på kalorier och oroar mig mer över maten. Men hur mycket kan jag växa av att bli tvångs matad. Men kanske blir av med lite kalori tänk tills jag börjar fixa lite med min egen mat igen. Får försöka få ut alla känslor och hur jag tycker till dom på dags behandlingen på tisdag. Dom kanske vet vad som är bäst.
Känns ganska jobbigt nu dock. Känns som det är så mycket som krävs av mig. Men det är värd det, det måste det vara.

Jag känner mig mer som en hel människa. en sån med åsikter, intressen, tankar. Känner att jag har ett värde i mig själv. Som inte har med någon annan att göra.
Förut var jag bara en tom yta som bara var dom kalorier som kom in och dom kalorier som förbrukades.
Kanske en vacker yta men likförbannat tom för det.
Vill bara påpeka att jag tror inte jag kommer tycka att jag kommer bli fulare efter behandlingen. Men en del av mig är lite nojig för det för tillfället.

Det händer att folk säger att jag har en otroligt vacker kropp. Det har till och med hänt att jag har hört att det är en perfekta kroppen. Att dom själva skulle vilja ha en kropp som min. Men såhär ser det ut på insidan av den så kallade perfekta kroppen.
Jag kan inte gå i en kvart utan att kroppen känner att den inte orkar mer. Jag kan inte konsertrara mig på vad folk säger och även om jag skulle lyckas höra något så glöms det bort lika fort igen. Efter jag har varit runt folk i en timme är jag helt utmattad av alla intryck. Jag vill träffa folk, jag vill kunna vara med dom längre.
Ska den kroppen vara något att vilja ha, sträva efter.
När folk säger att det är en perfekta kroppen blir jag riktigt mörkrädd.

Jag kommer kanske inte gilla det jag ser i spegeln. Men jag kommer kanske tycka om den som finns bakom den där jävla spegeln mer.

När jag ser bilder då jag anser att jag ser som bäst ut ser jag bara ett tomt skal. Bilder där jag vägde 86 ser jag i alla fall någon som är full med liv. Någon som har ett djupare värde. Någon som inte var nöjd med sin kropp men la ner energi på viktigare saker som att utveckla sig själv och njuta av livet.
Någon som är värd att bli älskad av vissa.
Dit vill jag tillbaka, vill bli vis igen, vill vara stark igen. Är på väg dit och blir en lite starkare Gandalf efter varje utmaning jag klarar.
Tycker om när folk säger eller antyder på att dom tycket bättre om mig fet. För det finns en viktigt sanning i det som jag måste lära mig.

Idag är utmaningen att ta ett mellis jag är ärligt sugen på, inte använda mått och ändå ta lagom mycket.

Lent my your eyse I can change what you see
But your soul you must keep, totally free

Snart ska jag till dags behandlingen för första gången. Vet inte riktigt vad jag ska göra där. Äta och få information. Är lite nervös dock. Att jag ska få mer läskiga saker att äta. Har fått nästan samma mat hela veckan och börjar känna mig trygg med den. Fast tror dom på beroende centrum skulle vilja att jag åt mer varierat. Vilket sätter stress på mig. Tycker gratänger, pannkakor, pyttipanna, sånt man kan se fett på är väldigt läskigt.

Har kunnat sätt mina relationer lite mer objektivt och i tredje person. Kunnat bedöma mig lite mer ur en rättvis synvinkel. Kan se varför folk tycker om mig. Men att vissa har varit så envisa med att visa sin kärlek för mig även fast jag inte varit ett dugg närvarande på senaste tiden är beundransvärt. Nu börjar min försvars mur ramla i bitar. Den har släppt in möjligheten att njuta av vad livet bjuder på. Men även möjligheten att bli sårad och få djupa ärr i själen.
Små saker börjar ske. Saker som gör stor skillnad. Jag kan lyssna på musik igen och bli berörd. Jag kan känna och bli berörd igen. Det känns underbart.
Jag är fascinerad utan färger. Känns inte som jag har riktigt kunnat kollat på färger förut. Så har tagit fram alla målarfärger som tilltalar mig. Sen bara börjat måla med alla vackra färger planlöst över ett tavelpapper. Känns som terapi för själen.
Har bytt ut min svält drog mot en mat drog. Hoppas det är bytt i bytt för alltid. För det kommer bli tufft att känna, men det måste vara värt det. För annars kunde jag lika gärna vara död.

Dagen har varit väldigt seg. Varit uttråkad, velat göra saker men inte orkat.
Har börjat tänka igen och börjat skriva av mig.
Köpt pokémonkort från Tradera och längtar tills dom kommer. Får dom nog på Tisdag om jag har tur. Just nu ugglar jag bara hemma som en klenis. Väntar till tisdag då jag ska på dags-behandling och få lite information. Dom kanske säger något bra.

Dom vackraste människorna är inte vackra för att dom är vackra
Dom är vackra för att dom är charmiga och ibland till och med underbara,
Älskade

Några av dom vackraste människorna känner jag