Novell; Dion - del 1

Det var i soluppgången nästa dag som jag vaknade, den där gnagande känslan jag haft inom mig dagen innan då jag gett mig av ifrån brunnen ville inte ge sig, och jag kände mig rent utav tvungen att gå till brunnen. Ingen annan i byn hade vaknat ännu, endel hade väl just gått och lagt sig, och jag kikade försiktigt in i Tazaras hus, för säkerhetsskull. Den gamla filten som skulle föreställa hennes säng var helt tom, jag hade inte väntat mig annat heller, och gick tyst vidare mot brunnen. Det var en lång väg att gå, men då jag gick den varje dag för att hämta vatten var jag van. På vägen dit plockade jag upp en hink, det var ju lika bra att hämta vatten i alla fall.
Det tog ett tag, men när jag hade kommit fram till brunnen såg jag genast ner i det stora, svarta hålet. Jag bet mig i läppen, om Tazara fallit ner där, skulle hon knappast vara vid liv fortfarande. Jag ropade på henne igen, men allt jag fick som svar var ekot av min egen röst. Jag fortsatte att lyssna efter ljud, tills jag gav upp och modfällt sänkte ner hinken i brunnen. Det var långt ner till vattnet, men tillslut tog det stopp. Vad som fick mig att förvånat blinka till och hjärtat att börja slå i ultrarapid var den låga dunsen som hördes i stället för ett plask. Följt efter dunsen hördes ett irriterat muttrande och jag stirrade nästan livrädd ner i mörkret. Det lät som en gammal man eller något, och jag började genast bli lite tvekande, jag kanske inbillade mig det hela? En gammal man nere i en djup brunn var ju knappast troligt...