Du försvinner, för varje andetag.

Jag kommer ihåg alla dessa dikter jag skrev för din ära...
Alla dessa gånger jag drömde att få ha dig i mina armar, trösta dig så du kunde känna dig bättre.
Teckningarna med ditt ansikte. Älskade ditt leende som väckte så många känslor, var redo att ge dig mitt hjärta.

Jag trodde att du var värd så mycket, trodde att du inte var som alla andra.
Fast jag hade fel... Det var såklart inte på riktigt.

Nu ska vi gå olika vägar, fick aldrig älska dig.
Minnena av dig bleknar, som om det aldrig hade hänt.


Var det såhär du ville ha det?