Gravediggers blogg

Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente.


Den som ärver mig ska veta att
Öppna mitt testamente med ett skratt
Hys inget hopp om bankbok eller fack
Två tomma händer lämnar jag kvar
Fyller du dem själv
Ja då är saken klar

Den som ärver mig får räkna med att ligga back
Men vill du ändå göra det, hjärtligt tack!
Här har du mitt testamente
Inget kok
Ingen utmätningsman som vill ha bråk
Aktier, saknas helt
Så kan det gå!

Obligationer? Inga man minns
Gitarren? Den får du ta!
Eller låt den stå
Eller ge bort den, Så den blir spelad på!

Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.

Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Depressionen som kommer när man loggar in på Emocore på Alla hjärtans dag och de enda meddelandet man fått är reklam från Emocore om skateboards .. Forever alone </3

Åren går idag fram med taktfasta steg, förtryckarna ställer in sig på tiotusen år.
Våldet försäkrar att så som det är, förblir det.
Inge röst hörs utom de härskandes röst och på torget säger utplundrarna;
"Först nu börjar vi .."

Men bland de förtryckta säger mången numera;"Vad vi vill, går aldrig!"
Men den som ännu lever, säger inte aldrig.
De säkra är inte säkert. För som det är förblir det ej.
När förtryckarna har talat färdigt ska de förtryckta säga sitt.
Vem vågar säga aldrig?

På vem beror de om förtrycket dröjer kvar?På oss.
På vem beror de på om förtrycket krossas? På oss.
Den som slås till marken, han ska resa sig.
Den som är förlorad, han ska kämpa.
Den som har insett sitt läge, hur ska han kunna hejdas?

De besegrade idag, blir de segrande imorgon ..
och av aldrig blir nu idag, nu idag.

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.



En droppe faller men paraplyt har för länge sedan släppts
Varför skydda sig mot kärlekens hets
En kyss, en smek vad betyder det i livets kosmiska lust
men för dig, lilla barn är det din enda luft
Kärlek, befläckad av avundsjuka och hat från millennium av strid
Är det då konstigt om alla de slitna viskar: Lid!
Nymfen som dansar runt en äng fångar ditt öga
Men kommer hon bry sig föga?

Skeppet seglar bland jordens stora hav.
Man tittar ut från varje hytt, vad finns här nu kvar?
En ensam stjärna på himlens stora valv
Vinden blåser starkt och jag är bara halv

Pan han klättrar upp på dig med stora samvets kval
En livlös glädje fyller dig men än finns hoppets sal
I varje hamn man finner, hyckleri och hat
Vem förlorar allting i livets gråttekvarn?

Solens strålar skiner upp en ensam sällsynt dag
och glädjen som nu fyller upp blir båtens sista slag
Båten sjunker nog till slut och stickan brunnit klart
Nog är glädjen endast det enda som finns kvar

När vattnen har fyllt upp, till allra sista däck
Kaptenen skriker i sin skräck, vi har ju sprungit läck
Båten seglar nog ett tag, tills seglet blåst långt bort
Men kärleken och glädjen blir de sista som finns kvar

Åter början solens strålar lysa över det karga landskapet omkring mig.
Sakta smälter kylan, mörkret och med det mina dystra tankar
för att göra plats för ny gröda som växa sig stark i mitt sinne.
En ton har ännu en gång slagits på min luta och åter
gryr känslor länge fördolda djupt i mitt sinne
Jag vet inte ska man måhända vara på sin vakt för detta?

Känslor är farliga, ty de farligaste är de röda.
De starka, passionerade och okontrollerbara, eller
ska jag öppna upp min borg förd en ungmö som står där nere och väntar.
Detta kan nog bara tiden utvisa.

Sakta börjar den iskalla frosttäcket att ge med sig mot solens strålar och sakta men säkert återlämnas jorden till moder natur för att åter skapa en grönska som fyller var håla och kulle. Sakta börjar man åter kunna se den karga vägen som sträcker sig genom det genomfrusna landskapet.

Fotsteg som bevarats från höstens eskapader och hjulspår från vagnar som färdats från när och fjärran. Granskar man den ensliga marken extra noga kan man till och med se en fjäder från en fågel, en okänd liten krabat som sökt sig till varmare platser i jakt på en svårfunnen lycka.

Men snart bryts även denna tysta afton av fotsteg. Fotsteg som ljudligt ekar genom den tysta skogsdungen som börjar skaka av sig den allt mer smältande vita snön. En stor vid kappa fyller upp en stor bit av vägen, ljudlöst flyger den efter sin ägare likt en svart korp som följer sin mästare.
Huvan döljer skickligt dess ägare och allt som kan skymtas är ett långt skägg som sticker ut från ett fårat ansikte. Ett ansikte som kan berätta om de mest äventyrliga resor som upplevts den senaste tiden. Från de mest underbara till de mest kvalfyllda som bara om de yttrades skulle kunna sluka ett helt rum i mörkrets kalla fingrar.

Jag är ganska fascinerad över människor.
Hur en människa kan påverka en annan människa så otroligt
mycket för någon annan, de kan rubba ens värld. Kan rasera
de stolta torn man byggt på i flera år på bara ett par få sekunder.
Hur en person kan vända hela ens existens upp och ner och
bara genom en blick kan skära i ens sinne djupare än någon klinga någonsin kan i våran köttsliga kropp.

"Jag trodde allt över och äntligen stilla
men en krigare låter aldrig vilan falla på sin klinga
Slagfältet var färgat i de rödaste safir
Varenda man stupat, Vem kan då skrika 'salir'!
Nej mitt krig kommer aldrig sluta
och sången fortsätter på min luta.
Frågan är bara, spelar även Gud shack?"

Mitt liv kretsar king en lyra
Alla omkring mig far omkring som i en yra
Förgäves ropar man på regissören
"Vem bad dig sätta upp denna misären?!"
Manuskriptet skrivet i den melankoliska fyllan
medan kameran slutat rulla och sätts på hyllan
Ja de är inte mycket att spela luta på,

Ångesten sprider sig bland folket
och snart faller allt på golvet
I paniken söks närmaste man
Men borta, som ett skrämt lamm
Och sakta öppnas dörren
och se, hängd står regissören framför döden.

I tend to be afraid to give my heart away,/ but you was my light, and if It´s dark today, I know you'll rise and shine someway!/ I went away on my way up, but that's a good way to leave!/ Believe me when I say - You made it easy being me!


Även den här sagan hade ett slut.