Hat skapar hat, kärlek skapar kärlek

Just nu sitter jag på mitt rum och skummar runt lite på internet.

Jag är en människa som högst sällan känner hat, möjligen aldrig till en annan människa.
Jag hatar vissa faktum, vissa situationer, men det som rör mig absolut mest är nog hatet själv.

En kväll som denna hatar jag hatet mer än någonsin.
När jag ser hur folk tycker att deras liv är mer värt än någon annans.
Hur folk kan vara så egoistiska.
Hur folk beslutar att dem som föds i ett annat land som sedan hamnar i krig inte ska få hjälp, eftersom dem drar ner deras egna land.
Dem tycker att de har dåligt nog.
Hur folk försöker hitta så många anledningar som möjligt för att bekräfta sitt hat.

Och om vi alla går ihop och tycker illa om dem tillsammans så känns vardagen lite bättre.
Lögn.
Om man känner sympati eller empati det vill säga.

Jag kollar tillbaka på människans historia.
Efter all denna tid vi har funnits..
FORTFARANDE ser jag hur man ser ner kvinnor.
FORTFARANDE ser jag hur man ser ner män.
FORTFARANDE ser jag hur man ser ner folk med annan hudfärg.
FORTFARANDE ser jag hur man ser ner folk som följer en annan tro.

Ska det vara så svårt? Att bara släppa våra olikheter och leva med varandra?

Tydligen.

Varför?

För att vi är djur. Djur som instinktivt försöker överleva. Djur som instinktivt är egoistiska eftersom den starkaste överlever.

Men är vi inte tillräckligt intelligenta och medvetna för att ta en liten stund och tänka efter?
Kan inte jag offra en del av mitt liv för att en annan ska få leva?

Vi har för fan ett liv. Det är DET som gör oss människor. Spelar ingen roll vad folk tycker om dig, du lever, och det är helt jävla underbart.
Jag kan sitta här och vara deppig över hur världen ser ut, över att mitt kärleksliv inte går som jag vill, över att mina vänner sviker mig, över att
min framtid går ikras, över att mina föräldrar bråkar, men jag lever. Jag lever och det är så jävla underbart. Och hur många gånger jag har sagt till
mig själv att jag vill dö så har jag alltid vetat djupt i mina tankar att livet är en sjuk jävla gåva som jag inte tänker kasta bort.

Alla förtjänar ett liv. Och ingen bör fan ha makten över att bestämma om någon annan är värd det.

Men jag tänker inte hata någon. Jag vägrar. Det kommer inte lösa ett jävla skit.

Jag tänker älska.

Det absolut viktigaste jag har lärt mig under hela mitt liv är hur viktigt kärlek är.
Jag har sett hur hat har krossat människor och hur kärlek har läkt dem.
Jag har aldrig sett hat läka någon.
Jag har aldrig sett hat sluta i något mer positivt än negativt.
Visst jag har blivit glad någon gång när en bekant gjorde ett blåöga på min mobbare, men hatet inom dem själva blev bara större.

Jag tänker inte hata.

För jag har varit inne i hatets djup och den tog mig fan inte någonstans.
Fördelen är att jag förstår.
Jag förstår att folk hatar andra människor.
Varför skulle jag hata någon som hatar någon annan när jag själv har varit där?
Jag gjorde samma "miss", det är kanske inte så konstigt att de gör också.

De gör det av en anledning. De har en egen bakrund som har skapat den idén vilket gör det hela, för dem, logiskt och okonstigt.

Och vad har gett dem den idén?

Min prognos: För mycket hat, för lite kärlek.

Oavsett vad du som läser har gjort i ditt förflutna och oavsett vad du har för tankar just nu så vill jag lova dig en sak:
Jag vägrar att hata dig.

Hat skapar hat, kärlek skapar kärlek.