Sakta men säkert
Jag har såna oerhörda problem med att berätta hemligheter.
Saker jag känner. Saker jag tänker på.
För när jag berättar det, kan jag inte glömma mig längre. Man kan se rätt igenom mig. Jag klarar inte av det.
Till och med det här, jag vågar inte skriva detta på min egen personliga blogg, för då vet ju folk.
Men de vet rätt tydligt att jag döljer saker.
Så många av mina nära vänner som inte har någon aning om mig. Alla mina hemligheter, de som dödar mig inuti, de som får mig att vilja försvinna.
Jag önskar att jag kunde berätta bara den här lilla saken. Det tar kol på mig.
Men den här lilla saken, drar med tusen andra hemligheter. Sånt jag inte kan säga.
En vacker dag snart, kommer jag berätta, men försöka utebliva en annan sak.
Men bara en person ska få höra det här. Bara en - och sen ska jag glömma bort det. Kväva det. Som jag alltid annars gör, bara utan att berätta förstås.
Mitt hjärta orkar inte vara på hyper längre. Förra veckan kunde jag sova med pulsen av 100. Det var inte normalt någonstans, men en av mina hemligheter fick sig ett avslut och den har varit på bra nivå hittills, men mina andra problem är tillbaka, och de går inte att dölja. Pulsen höjs varje dag igen, och det blir svårt att sova.