Kapitel Nr2
Hm... Jag vet aldrig hur jag ska starta eller försätta, men det alltid avslutas på något sätt.
Viste ni att mikrovågsugnen är världens underverk? Den värmde mitt te på bara en minut och så också förstörde den totalt. Det är som när en saltar, den andra saltar, det blir för mycket, här kommer den tredje medverkare och försöker täcka saltet med lite socker, räkna in att det de trollar över är makaroner så HERE ENJOY YOUR MEAL
Vi går tillbaka till ugnen eller lite längre
Strömmen! Ha! Vi är nära! Ni vet den gnistan som tänds när man blir kär, det vad där allt började
Min mamma och pappa fick tag på en hjärtström maskin (orsaken till gnistan) ville återuppleva väll någon eller nått annat men de fick mig som resultat på gnista som tändes.
Liten, en månad för tidigt, och väldigt snabb på saker. Då de flesta barn kryper, sprang jag och kunde inte gå. Dagiset blev det inte mycket av, var inte stark och frisk direkt, vet inte ens varför samhället satsade på att få mig på fötterna. Om de bara viste
om de bara hade en aning
Började skolan när jag var sex år gammal, en bra skola med bra lärare, två av mina systrar pluggat här förr, den hette Shkola Nr3. Glad? Rädd? Nej jag viste ju inte vad det hela går ut på. Minns inte om min första lärarinna fick buketten mamma skickade med mig, men jag är säker på att den andra flög in i ett sovetiskvärmeelement (en låda på vägen i knähöjd, ta man skyddet så av är det två rör som sitter ihop i ett block plockat av stålplåtar 2mm tjocka och rätt så vassa
)
Läsa och skriva kunde jag innan jag kom till skolan, dum var jag inte och därför kunde skippa fjärde klass. Lyckligtvis så missade jag uniformen men minns att man inte kunde dyka upp till skolan hur som helst, jag minns fortfarande att en grabb i min klass, missade skola i ett par dagar för de hade inte rad att köpa tvättmedel, antagligen så ljög han bara till läraren, för att alla viste hur van var, skolk och skum.
De tre första åren i skolan var inget problem, det också då jag för första gången blev kär. Hon var en av de som satt tyst på lektioner, hade alltid sina läxor gjorda och hon läste lika snabbt som jag, och jag? Jag älskade att läsa
En gång, jag tror att det var i slutet av tvåan jag äntligen vågade komma fram till henne och fråga om hon ville vara tillsammans med mig. Det blev ett nej, kärleken rasade! Och pojken sparkade flickan. Nej, jag gjorde inte det för att slå henne, jag slog aldrig tjejer, det var så jag puttade henne iväg. Dagen därpå, kom läraren fram till mig och frågade om varför jag trodde det är just mig hon skulle välja? Om jag trodde att jag var bäst? Vet inte sa jag, jag var ju snäll mot henne. Fy fan! Vad taskigt och säga så till ett barn! Konstiga är att hon var alltid snäll mot oss och när hon blev sjuk en gång, gick hela klassen hem till henne för att hälsa på.
Mamma fixade mig in i en annan skola, Shkola nr9, så femte klassen jag skulle gå där. Vilken chock! Helt nya människor och miljö, sträckan att gå var inte liten heller, från en sida av staden till den andra.
Har inga sociala problem så nya klasskompisar var inget problem heller, bara en försökte reta mig. Vi slogs varje rast, jag skojar inte, det började på morgonen då man kom till skolan och sen dagen genom, varje gång man såg varandra. Det var alltid han som startade och också alltid den som åkte på stryk. Tydligen var inte hans tänder tillräkligt vassa för mig, jag växte ute och fick oftast slås för mitt, annars tog de det ifrån en.
Problemen började i sexan, då jag bytte tillbaka till min gamla skola. Jag var yngre än de andra i klassen och mindre än de i storlek. Jag förstod aldrig varför de började. först med små saker, ord, sen kom spott och smällar. Jag hade erfarenhet i ett slagsmål men inte i ett sådan där det är fler mot en.
Tjejer är de värsta tyranner som finns.
En riktig man, kille, pojke slår aldrig tillbaka en kvinna, så är jag uppfostrad, jag har tre systrar, jag har mamma, moster och många fler som kunde lära mig det.
Och där stod jag helt försvarslös, fem på en (jag kan inte säga mot en för jag gav ingen apposition). Först deras konstiga åsikter om mina kläder, att jag var en hemlös jävel, även om mina kläder inte var sämre än deras och oftast rätt så dyrare. Skulle man nu säga något emot började de skrika och dra en i håret, spotta och slå i ansiktet vad gör man då? Jo man springer och vill aldrig komma tillbaka. Att går till myndigheterna i landet jag växte hjälper inte en, så man fick stå ut. Hur länge orkar du? Jag orkade nästan till slutet av mitt sjätte år i kistan av kunskap.
Är du mobbad och ingen bryr sig om det, så kan du lätt bli den som mobbar. Hur? Låt mig förklara
Varje dag i skolan istället för kunskap får man så mycket skit att den sitter i halsen, och någon dag börjar man spotta ut det, och vart spottar man ut den? Exakt! På andra.
Jag började slå mig fram och uppåt utan att fatta vad jag gör, ibland gick det för långt. Med varje besegrad kille kom jag ett steg högre upp, fick mer respekt och nya vänner, utan att märka blev jag en av de jag så starkt hatade.
