Vi har nån skit aktivitetsdag i skolan och jag sa till mamma att jag inte mådde bra. såklart att hon trodde på mig jag är ju hennes " lilla ängel" som aldrig skulle ljuga. men nu så tror hon så hårt på det att jag inte ens får gå utanför dörren. så jag missar scouterna ikväll och vårt japanmöte! hur mycket kan man tro på det egentligen..? hon borde ju fatta att jag ljög om hon visste att det va aktivitetsdag i skolan...eller?
Bara jag som tycker att det är lite konstigt..?! O.o
varför gör jag allt så krångligt..
varför kan jag inte bara stå upp för mig själv och säga som jag vill.jag har ingen lust med det här just nu men du bryr dig inte. allt handlar bara om dig och du glömmer bort hur jag känner..
(det här låter sååå fel om man inte vet vad det handlar om.. xD )
Jag vet ifan hur jag ska göra. jag mår dåligt av att va med dig men du mår dåligt om du inte är med mig...det här börjar gå mig på nerverna. det är ju för fan utpressning!!
Du låtsas som om du inte märker att jag oxå har känslor...
jag är bra med dig för att få dig må bra och det vet du,men du bryr dig inte om hur jag känner iallafall så vad spelar det för roll om jag är här eller inte..?
jag känner mig helt borta. vet inte vad jag håller på med bara går runt och lalar hela dagarna utan att faktiskt göra något vettigt. tror jag gått och blivit en zombie..
fast det skulle ju inte vara så illa egentligen..?
