Alex behöver skriva av sig.

Nejmen shit pomfritt. Här kan det eventuellt komma en wall of text (har inte bestämt mig än) men det är sånt som händer.

TL; DR finns i slutet.

Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning känner jag att jag måste skriva något. Det är lite lustigt att jag skriver det just här, med tanke på att jag har ca 3 personer som följer min blogg (vilket iofs är förståeligt). Men då det huvudsakliga ändamålet inte är att nå ut till folk så blir det så ändå. Det kan ju vara kul att ha för att kolla tillbaks på om ett halvår eller så, och jag tänkte att jag lika gärna kan ha skiten här.

- Men Alex, om du inte vill nå ut till folk, varför publicerar du det här som öppet och inte skriver ett word-dokument eller något?!?!

- Käften, jag gör som jag vill. Och det skulle faktiskt inte skada och kanske komma i kontakt med någon i liknande situation, även om jag bara ser det som en bonus ifall det händer.

- Ingen bryr sig, Alex. Gå och lägg dig.

- Käften sa jag.

I VILKET FALL

Det jag hade tänkt skriva om är att jag nyligen har blivit diagnosticerad med ADD. Om eventuell läsare (dvs. du) inte vet vad detta är så föreslår jag att denne googlar.

Jag har så länge jag kan minnas haft problem med social fobi, ångest och nedstämdhet. Det har varit mitt liv i princip hela tiden. Fram tills i sjuan ungefär trodde jag att detta var helt normalt. Att alla hade det så. Det var liksom så det var att leva. Det gick bra för mig i skolan då jag hade det ganska lätt för mig i majoriteten av ämnena och behövde inte anstränga mig något alls/mycket lite för att få godkänt. Så alla vuxna i min närhet anade inget oråd över huvud taget och trodde bara att jag var väldigt tyst, försiktig och ängslig som person. Till och med jag trodde att det var den jag var.

Men det var runt sjuan/åttan, då jag började få mina första riktiga vänner, som jag insåg att jag inte alls trivdes med att leva på det sättet. Jag märkte att det kunde vara så mycket bättre att leva. Från och med då, fram tills för tre veckor sen, har jag under små korta perioder, oftast enstaka dagar, lyckats fly från mitt vanliga liv och kunnat så världen på ett annat sätt. Dessa dagar har länge varit det bästa jag vet, och för att dom var så sällsynta blev jag alltid lika besviken när jag vaknade dagen efter och var tillbaks i mitt "vanliga" jag. Sen har det självklart funnits massvis av andra faktorer som har spelat in på mitt mående så som förhållanden, skola, livet etc. Men jag har alltid haft den där gråa dimman hängandes efter mig. Jag försökte bli av med den otaliga gånger med samtalsterapeuter hit och antidepressiva dit, men ingenting fungerade.

När jag senare började i ettan och därefter tvåan på gymnasiet (första gången) märkte jag att något hade ändrats från grundskolan. Jag behövde nu faktiskt anstränga mig för att klara alla ämnen, och det var ju inget konstigt med det, jag skulle liksom göra mig redo inför vuxenlivet och lära mig allt jag behövde för att klara mig. Problemet var att hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än ville så gick det bara inte. När jag började med uppgifter som krävde min koncentration så märkte jag att jag inte hade förmågan att koncentrera mig ordentligt. Jag KUNDE inte göra det som förväntades av mig. 20-tals uppgifter blev påbörjade och inte en enda blev avslutad. Detta resulterade så klart i ett traktorsläp av ångest som jag inte kunde hantera. Detta i sin tur resulterade i att jag inte dök upp i skolan allt oftare. Då började lärare varna åt höger och vänster och jag slutade upp hos skolkuratorn. Hen anade tidigt att det kunde röra sig om ADD så jag blev ivägskickad till skolläkaren som avfärdade alltihopa med ett "nej, det är bara för att Alex inte är tillräckligt mogen som det går dåligt för honom".

Så där satt jag med oändliga rester och tvivel om hur jag skulle klara skolan i ena handen, och frågor om varför jag mådde som jag mådde i andra handen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till.

Sommaren mellan tvåan och trean bestämde jag mig för att det jag behövde var en nystart. Jag bytte gymnasieprogram helt från estetik och media till bygg och anläggning. Jag började i ettan igen i en helt ny klass. Det kändes hur bra som helst och jag trodde att jag skulle klara det! Och det gjorde jag. Ett tag. En halv termin rättare sagt. Den gråa dimman blev tätare än någonsin, och jag hamnade i samma banor som förut, fast djupare. Jag klarade mig nätt och jämt genom ettan och i tvåan (nu i höstas) gick allt käpprätt åt helvete. Jag skulle inte klara det om jag inte gjorde något.

Det jag gjorde den här gången var att söka hjälp hos Unga Vuxna i stället för att gå till BUP (var ju 18 nu). Där fick jag träffa en psykolog som efter ett fåtal tillfällen startade en utredning angående eventuell ADD/ADHD. Jag var väldigt taggad på att få reda på om jag kunde få hjälp eller inte. Men samtidigt var jag livrädd. Tänk om det inte var något "fel" på mig, och det bara jag som var helt dum i huvudet?

Utredningen visade på ADD med sekundär egentlig depression och social fobi. Några dagar senare fick jag medicin utskriven som jag skulle börja ta varje dag. Jag var lite skeptisk till att jag skulle knapra amfetamin varje morgon, men jag var som förståeligt beredd att testa det mesta.

NU KOMMER DEN DELEN SOM EGENTLIGEN BETYDER NÅGOT

Trots att jag var sjuk som en gnu (hade fått världens halsinfektion) så kände jag mig mycket piggare efter bara några dagar. Pigg är väl egentligen fel ord, men jag kände mig mer... Sugen på att leva? Inte för att jag var värst suicidal innan, men ändå. Jag var så sjukt taggad på att bli frisk så att jag kunde göra saker, träffa människor och bara få leva. Jag kunde inte känna igen känslan över huvud taget. I början trodde jag att det mest var placebo (vilket jag iofs fortfarande gör) men det spelade inte någon roll. Jag hade börjat bry mig. Om skolan, om mina vänner, om bandet, min familj, allting. Innan hade det inte varit mycket som fick mig att bry mig speciellt mycket, jag var relativt likgiltig till det mesta. Även saker som flickvänner och bandet kändes mer som obligationer (?) än personer som jag brydde mig om. Men detta var helt borta nu. JAG BRYDDE MIG OM OCH BRYR MIG FORTFARANDE OM SAKER. Jag VILL prata med människor nu, istället för att bara göra det när jag inte hade mycket till val som förut. ALLT KÄNNS BRA.

Självklart har jag fortfarande en lång väg att gå, och jag har shitloads med skola att igen, men nu känns det som att jag faktiskt har verktygen till att klara det. Bara det faktum att jag kunde skriva det här inlägget är ett stort steg för mig av två anledningar: 1, Jag faktiskt avslutar något som jag påbörjat. 2, Jag kan formulera, om än klumpigt, mina tankar och känslor.

Det är väldigt spännande för mig att se vad som händer hädan efter. Hur jag utvecklas som person, och hur det sociala och skolan utvecklas. Men jag är samtidigt fruktansvärt rädd.

Tänk om det bara är en placeboeffekt som kommer avta så småningom?
Tänk om måendet jag har nu bara är tillfälligt?
Tänk om det jag känner nu bara är en manisk period (känd bieffekt av medicinen) som slutar med ett brutalt bakslag till återfall?

Nej Alex, så kan du ju inte tänka, försök göra något vettigt nu när du har chansen.

Om det nu mot förmodan är någon som har läst så här långt så ska jag för det första bjuda dig på en öl någon gång, och för det andra tacka dig för att du orkade läsa.

TL; DR

*ALEX HAR ADD
*ALEX MÅR MYCKET BÄTTRE NU TROR HAN
*ALEX ÄR PARANOID ÖVER ATT DET KANSKE INTE ÄR PÅ RIKIGT
*ALEX PRATAR OM SIG SJÄLV I TREDJE PERSON PÅ TOK FÖR MYCKET

Tack, hejdå.

---

Logga in för att kommentera

Mystiskt Tjej, 30 år

För det första Kunskap var ett skämt vi behövde inte ens plugga och även oj hade verkligen ingen aning. Jag trodde att du bara inte levde upp din din potential. Att du valde att bara strunta i allt. Visste inte att det verkligen var så svårt för dig. Jag vet ju att back in the day pratade du ofta om "Dem bra dagarna" förstår vad du menar mer nu. Förlåt att jag var på dig mycket i ettan om alex du måste göra dina läxor. Jag ville bara ditt bästa. Men det gick inget bra liksom för du blev bara arg på mig när jag försökte pressa dig. Jag förstod ärligt talat inte varför du inte bara kunde göra ditt skolarbete. Fick även känslan av att du aldrig brydde dig riktigt om mig ( I alla fall när vi började Guc) Som allt annat var viktigare än vår vänskap. Jag orkade helt enkelt inte bry mig om någon som inte brydde sig om mig.(Kanske lite elakt skrivet men du var där du vet vad som har hänt) Hade jag fel? Vill inte göra dig upprörd eller något med detta meddelande. Fick bara nån blast from the past ögonblick. Hoppas allt löser sig för dig och glad att du mår bra nu! haha denna kommentar var lite all over the place men som sagt förlåt att jag verkligen var på dig om skolan och allt måste ju bara ha stressat dig mer. aja ha det bra

21 augusti 2015 kl. 22:22

sarson Tjej, 29 år

Det är som att du har läst igenom min dagbok och sen publicerat det, så likt var/är det min livssituation. Förutom att det är runt ett års kö på hjälp så jag står fortfarande kvar på ruta ett haha. Men vad glad jag blir, att det faktiskt finns något som hjälper! Ärligt talat så trodde jag att det hade gått så (för) många år att det liksom hade blivit en del av en. Kör med allt du har och det kommer fortsätta så om du gör det, det tror jag absolut! Fan vad fint det satt med att få lite livsmål en sådan här grå tisdagsmorgon. Och veta att man faktiskt kanske inte är helt totalt körd.

PS. Du är skyldig mig en öl.

14 april 2015 kl. 09:39

Eremiten Kille, 28 år

Åh, vad glad jag blir att inlägget har hjälpt dig! Men damn, ett år!? Jag som trodde Uppsalas psykiatri var illa nog... Men förr eller senare lär du ju få hjälp. Och bara vetskapen av att det finns något som hjälper har varit en väldigt stor motivation för mig, så jag hoppas det är det för dig med.

PS. Hade inte räknat med att någon skulle läsa så långt, hehe. Men mycket riktigt, jag är skyldig dig en stor jävla öl.