...

Wow de va länge sen jag skrev sist. Och man ska inte ha några förhoppningar om att jag kommer att skriva oftare, det är bara så att jag måste skriva av mig, fan va depp jag kommer låta alltså men kan fan inte hjälpa det... Jag orkar liksom inte vara nån fucking miss sunshine just nu.. Jag vill bara lägga mig ner å försvinna. Bara komma bort, långt härifrån. Allt skoljobb gör mig tokig. Alla småbråk med vännerna och allt de andra. Man får ta skiten i skolan när gruppens arbete inte är klart, vi är liksom 4 stycken men ändå så känns det som vi högst är 3 i vissa fall. Sen om sakerna inte är klara så får JAG förklara för läraren att det inte är klart och vems fel blir de då? Jo mitt fel! Hur fan blir allt mitt fel hela tiden?!?

För runt två veckor sen va han här, världens underbaraste människa. När jag är med honom är livet underbart, jag glömmer alla beskymmer och allt är så mkt bättre. Men när du försvinner, återvänder allt de jävliga igen. Jag känner mig helt ensam och jag mår verkligen inte bra. Jag behöver dig! Jag behöver höra ditt skratt och din underbara röst. Anledningen till varför jag ens bemödar mig med att kliva upp på morgonen är på grund av att jag vet att du finns där för mig. Kanske inte här bredvid mig men i mitt hjärta. Vi har ju också firat 4 månader nu igår och det är jag väldigt glad över! De 4 bästa månaderna i hela mitt liv! Och de bästa jag kan höra dig säga att det är bara början för oss och att du älskar mig. Utan dig skulle jag inte klara mig, tack för att du finns! <3