long time no see

eller vad man nu säger.

Har hänt jäkligt mycket och vet inte ens var jag ska börja. Jag har nu slutat tvåan och börjar trean den 24:de. Ska ärligt talat kanske till och med vara lite skönt? Behöver ett schema att följa och någonting annat att ha tankarna på.
Mitt lov började den 5:e juni och slutade den 7:de juni då jag fick det där jobbiga samtalet, samtalet som jag oturligt nog vetat att jag skulle få någon gång, bara inte då ( hon var död, jag var hel säker). När mormors röst säger de där rivande, bankande och hårda orden, ''det är Kristina...'' mitt hjärta stannade och jag föll till mina knän, jag visste att det skulle göra ont, men inte så ont som det gjorde.

Pappa drog upp mig från backen och han körde oss till akuten och känslan av att vara levande död måste vara som jag kände mig då. Jag minns att vi letade efter hennes säng och där låg hon, under den fula orangea ambulansfilten. Jag trotsade hennes kinder som var fulla av spår från gamla tårar, pussade och pussade hennes ansikte i hopp om att få höra hennes röst, jag fortsatte att viska '' gör inte såhär mot mig mamma'' jag ser hur hon kollar på mig med blicken och hur hon försöker säga någonting med dem. Jag märker förens då hennes kramper, hur det bara trycker och trycker hennes kropp i olika riktningar. Jag har sett henne krampa förut men inte såhär, inte alls lika hårt. Timmarna gick och jag bestämde mig för att inte lämna hennes sida. Hon fick ett eget rum och jag sov bredvid henne i en annan säng, bestämd om att jag skulle vara med henne i hennes sista timmar och att min 18 års dag skulle vara med henne om någon. jag läste henne flera av Bröderna Grimms sagor(inside thing). Hennes kramper försvann aldrig och man såg att hon led. utan förmågan at kunna prata. Såhär såg det ut i två dagar. Sen började hon få uppehåll och dessa uppehåll ökade men fortfarande utan någon som helst kontakt med hennes honungs ljuva röst. Så sov hon och oj vad hon sov. Under denna tid var jag säker på att jag inte skulle få tala och vara med henne igen men som den kämpe hon är så försökte hon allt vad hon orkade och tillslut lyckades hon pressa fram ett ja när jag pratade med henne och hon började kunna säga namn(enbart namn) vilket jag och mina släktingar utnyttjade till fullo. sen blev hon sämre igen och kramperna började tas vid och sjukhuset gjorde upprepade gånger tjänstefel och jag såg hur min familj bröt ihop, hur min morfar tynade bort djupt inne i mörker som ingen vill se. Men efter många om och men när det nu gått en två tre veckor så får vi reda på(äntligen någon slags förklaring då vi varit fullt omedvetna om allt) att mamma fått hjärnhinneinflammation och en stroke på den sida utav hjärnan som hon inte har sina hjärntumörer på.

Jag kände att jag behövde göra något, någonting som fick bort mig på andra tankar. Ett sätt att koppla bort tankarna så då gjorde jag en tatuering jag länge velat ha som hyllning för mamma. Har nu tre lila oldschool rosor som täcker min överarma med små svarta fjärliar flygande runt sig

Mormor har också blivit dålig då inte pallade med allt och ska in på operation om någon dag, och jag bara hoppas att hon kommer orka återhämta sig.

Mamma har blivit klart mycket bättre och kan prata helt, har lite problem med att sortera vissa minnen men hon är med i matchen. Hon kan fortfarande inte röra en fena förutom sina fingrar på ena handen och det är en kamp men nog fan ska vi klara den!