mitt liv sådär.

Ja sådär negativt. Igår blev jag jätteosams med familjen och flippa ur totalt. Jag låg och grät dessa floder jagvmm jag trodde var slut. När han äntligen kom för att trösta och hålla om mig låg jag och pratade, pratade på som jag vet inte vad. Jag pratade om hur dum ich idiotisk jag är. Precis som rösterna i mitt huvud säger att jag är. Det var som om dem tog över mig. Pappa försökte trösta mig och. Ur min mun flög dedär jag alltid tänkt om mig själv. Jag låg och skrattade. Skrattade för hur patetiskt jag är..
Hela tiden är det som spöken som snurrar runt i mitt huvud. Förklarar för mig hur äcklig jag är.