Innan natten blir till morgon (novell)

Innan natten blir till morgon

Nattens mörker har bäddat in höghusens hårda, kalla skepnader. Som bistra jättar huggna ur sten står de där. I dagsljus kan man urskilja betongens olika nyanser av grått och ljusgrönt, men i mörkret framstår de bara som gråa silhuettbilder. Det är en stjärnfri natt, och det enda ljuset kommer från vägbelysningen längs med gatan som går genom bostadsområdet.
Men i ett fönster på femte våningen i huset närmast snabbköpet lyser det. Flickan är den enda som ännu är vaken. Ingen hör hennes gråt, ingen hör ljudet av hennes blyertspenna mot brevpappret. Men hon är van vid att vara ensam, alltför van, och även om de visste så vet hon att ingen skulle bry sig. För hon är inte söt, inte duktig, inte vacker. Ingen älskar henne.
Hon läser igenom vad hon har skrivit: ”Kära mamma, förlåt om jag gör dig ledsen nu. Men jag kan inte stanna längre. Jag hoppas att du kommer att få det bra en dag, även utan mig.” Orden känns overkliga, som om de skulle komma från någon annan. Samtidigt så känns det skönt att ha bestämt sig, och veta att hon inte kommer att behöva lida längre.
Flickan tänker på vad hon ska skriva mer. Om hennes klasskompisar skulle se henne nu skulle de skratta. Lilla krypet, ”Äckel-Mimmi”, fula plankan Mimmi med sina fula, omoderna kläder och töntiga flätor, som sitter ensam på sitt rum och skriver brev. Tror att hon är något, eller? Brev är ute för länge sedan, det är klart att man har Msn? Hon har Msn, men det är ingen av klasskompisarna som någonsin har frågat efter den.
Hon fortsätter att tänka, tuggar på pennan, ser ut genom fönstret. Så det här har varit min värld i tretton år, tänker hon, och hoppas att är på väg till en bättre, som bröderna Lejonhjärtas Nangijala. Hon älskar den boken, fast än att hon är stor nu. För stor för att tycka om sagor. ”Vi ses i Nangijala”, lägger hon till. ”Jag lovar att vänta på dig där.”
Är det någon mer som hon ska säga hejdå till, undrar hon. Jo, mormor och morfar och moster Annika, Lars och Simon. Och mormor och morfars katt Åkan. ”Säg till mormor och morfar att jag kommer ha det bra i Nangijala...”, skriver hon ”...och be mormor att klia Åkan bakom örat från mig. Till Annika och Lars ska du också hälsa att jag har det bra. Säg till Simon att jag kommer att sakna honom, men om det kommer en vit duva och sätter sig på fönsterbläcket så är det jag.”
Tanken på att hon måste lämna kvar Simon gör ont. Hon kommer ihåg i somras hos mormor och morfar, och alla somrar innan dess. I sommar kommer han sitta själv i deras trädkoja i äppelträdet och vara ensam på bryggan när han metar abborrar till Åkan. Men hon vet att det kommer landa en vit duva på grenen närmast ingången till trädkojan i sommar. Dagen efter midsommar vill hon landa där.
Hon funderar återigen på vad hon ska skriva och undrar om hon borde skriva något till pappa och hans nya fru i Frankrike också. Pappa som hon inte har träffat sedan han och mamma skilde sig när hon var åtta år gammal och den nya frun som hon aldrig har träffat. Nej, tänker hon, de behöver inte veta. Pappa vet väl knappt ens att han har en dotter som heter Mimmi i Sverige länge.
”Mamma, jag älskar dig”, lägger hon till, ”jag älskar er alla, men jag orkar inte stanna längre. Jag vill inte behöva lida mer”. Hon är rädd, tänk om det bara är slut sen? Att det är så att man bara hamnar i jorden och maskarna äter upp en, eller brinner upp i en stor ugn. Nej, så får det inte vara.
”Innan natten blir till morgon är jag borta”, det är det sista hon skriver.