Discombobulates blogg

Ett behov av social acceptans är nog nånting som alla känner igen sig i. Tragiskt att det ska vara så när man själv ändå bara vill känna sig nöjd med sin tillvaro men det är ju så enkelt att göra när man väl har det behovet och alla ska ha sina åsikter. Ett klagomål kan man lära sig av och med orken i kroppen göra nånting åt det. Eller så kan det till och med vara så att det är nånting man ändå mår bra över.. Beslutsångesten blandat med osäkerhet. Visst måste man älska sina små spöken.

Igår så ställde jag mig ute på balkongen och drog på mig min jacka, tog upp en cigarett och medans jag tände den så insåg jag att mitt i denna stadskärna så var det äntligen lugn och ro. Jag tittade mig omkring och insåg att jag var omgiven av människor instängda i sina sängkammare och inte en enda själ som störde tystnaden som låg som en kall filt över gatorna.

Så skulle jag nog ha skjutit mig själv.

Jag skulle vilja påstå att det här är en väldigt fin och detaljerad förklaring angående en viss mängd människor där ute. Och känner du igen dig i det här så snälla gör samhället en tjänst och fixa det: "Du är en samtalsparasit.. Du kommer och äter din väg in i ett samtal och suger ut all glädje. Därför vill ingen prata med dig och det är därför du inte har några vänner."