Ensamhet när den är som värst

"Kom hit ändå, jag vill mysa och bara ligga och pussa på dig. Jag kan massera dig också"
- Okej men jag vill inte ha sex. Kan inte heller för jag har så jävla ont i min kropp efter dessa hemska arbetspass.
"Ok, men det gör inget. Du vet att jag inte förväntar mig det av dig"

Jag åker dit. Får jag något mys? Nej. Får jag några pussar? Nej. Någon massage? Nej. Vi ligger bara bredvid varandra och kollar på de sista avsnitten av Tiger King. Märker att han somnar. Stänger av datorn och lägger mig för att också sova.
Morgonen lika stel som kvällen. Det var som två helt vanliga kompisar i ett platoniskt vänskapsförhållande. Åh som jag ville ha de där pussarna och bli klappad på. Varför tog jag inget intiativ?

Det här med att känna sig ofräsch och ful. Nej då vill man helt enkelt inte röra vid någon annan eftersom rädslan för att personen ska bekräfta ens uppfattning om sig själv är för stor.

Jag drog så fort vi hade vaknat till ordentligt. Kände mig bara i vägen och äcklig.

Nu har jag ångest. Jag känner mig så ofantligt ensam. Trots att min ensamhet till största del är självvald så är det vid dessa tillfällen som jag hatar det. Det skulle få vara kul att känna på att vara någons första prioritet oavsett om det är ett romantiskt förhållande eller ett vänskapligt förhållande. Få känna att jag blir accepterad som jag är. Slippa prestationsångesten. Utseendeångesten. Den sociala ångesten.

Många främmande människor gör och har gjort kontaktförsök och det uppskattas. Men jag klarar fan inte av att hantera det. Jag vill men jag orkar inte. Jag vill men jag vågar inte. Så jag låser mig och kommer inte upp ur min säng och slutar svara på meddelanden och låter allting rinna ut i sanden.