Moraliserandet

Moraliserandet är en svår nöt att knäcka. Jag skulle vilja bete mig på ett sätt som alla människor trivs med, men det skulle inte lämna kvar någon trivsel för mig. De som väljer att moralisera, som påstår att mina åsikter är fel, vad har gett dem rätten att överordna sina åsikter gentemot mina? Till folkets ljubel sker moraliserandet; den som moraliserar tror sig ha folkligt stöd. Den har det kanske i detta fall.

Ifall av avsaknad moral måste jag därför pröva gränserna. Då någon ryter ifrån så vet jag att en gräns har passerats. Men jag kan ju inte basera mina principer på den mest stränga moralen, detta på grund av att jag saknar de överensstämmande erfarenheterna. Det skulle ju även innebära en onödig inneslutning, där jag anmärker och påpekar istället för att svara, och hur skulle jag väl då kunna konversera med någon?