Jag tänker...

... väldigt mycket.

På allting faktiskt. Mår faktiskt väldigt bra överlag, men hade en dipp i början av veckan.

Återupptäckte lite gammal A Day To Remember och fastnade särskilt för en line som typ beskrev hur mitt halvår varit:

"So tell me what's so wong with me, that you could leave so easily"

I februari träffade jag en tjej. Vi hade det övermys i en vecka, därefter slutade hon svara. (Fick i efterhand reda på att hon inlett ett förhållande, trots att hon specifikt sagt till mig att något sådant inte var aktuellt.)

I mars hände precis samma sak med en annan tjej. Det här var lite jobbigare, för det var en tjej jag faktiskt kände sedan tidigare och tyckte om. Förväntade mig inte att hon bara skulle sluta svara bara så där.

Därefter höll jag ganska låg profil men började eventuellt snacka med en annan tjej. Samma sak, hon bara slutade svara.

Denna trend fortsatte under sommaren. Sprang på en väldans massa människor, men det slutade med samma visa (förutom med ett par stycken men utgångspunkten för just dem var hela tiden "vänskap"). Så nu är min Facebook fylld med människor jag träffat en eller två gånger, som sedan bara slutat svara, oavsett om jag sett dem som potentiella partners eller vänner.

Samtidigt som detta pågått har jag också börjat reflektera väldigt mycket över vem jag är som person. Jag gillar den jag är. Om dessa människor som gått lika snabbt som de kommit inte trivs med mig, så är det inte mitt problem egentligen. Det har antagligen bara sparat mig en massa onödigheter, och lett till att jag lagt min tid på mig själv.

Det är dock ändå något med citatet ovan som träffar mig hårt inombords.

Det är okej. Svårt att hoppa runt och vara hyperspeedad och jätteglad hela tiden =)

Humans... You fascinate me.