Filosofilektion #2

Hej,

Min semester börjar gå mot sitt slut. Det har varit tre oerhört intressanta veckor. Min förra semester byggde i princip på att jag gjorde mig av med de sista resterna av mitt förfallna förhållande och började vandra längs den väg som jag, på många sätt, fortfarande befinner mig på.

Det var en period då jag erfor ett växande behov att förstå, inte bara mig själv, utan även andra. Har lärt mig så jääävla mycket det senaste året, har fått nya insikter angående mitt ex och varför det sket sig bara genom att applicera mina nyfunna insikter på dessa förgångna händelser.

Anyhow, det är inte detta mitt inlägg ska handla om. I början av min semester fann jag mig socialt utmattad. Detta hade pågått under en längre tid, främst på grund av en tung arbetsbörda och en känsla av uppgivenhet. Jag hade varit med om två korta, men händelserika, förhållanden som inte var och inte blev förhållanden.
Båda upplevelserna tog hårt, men efter att ha reflekterat över det fann jag att jag inte höll några grudges mot någon av dem. Tog upp det i inlägget Filosofilektion #1, det här med att din väg ibland korsas av andra vägar utan att det betyder att de flyter samman permanent.

När jag väl hade accepterat detta, att jag helt enkelt inte var ämnad att vandra samma väg som dem, då släppte det. Helt och hållet. Jag fann det inom mig att "förlåta" dem för hur jag blivit behandlad. I samma veva kom jag även över andra oförrätter. Det är inte det jag glömt bort vad människor gjort, snarare att jag har accepterat att händelserna utvecklade sig på ett sätt som jag inte hade kontroll över eftersom jag inte kan kontrollera hur människor handlar i olika situationer. Hur en människa agerar beror helt och hållet på vad den personen varit om tidigare.

I förhållande till detta kan jag säga att det kanske inte var jättesmart att inleda något med en tjej som öppet berättade att hon älskade att ligga runt, eller för den delen med en tjej som absolut inte ville binda sig på något sätt.
Detta har lett mig till att vara lite mer på min vakt. Att inte slänga sig på någon vars väg går upp och ner medan din egen är mer i mitten.

Så, in light of this; jag hamnade i en social svacka, brought down by lost trust and an inability to cope with it.

Detta höll på många sätt i sig tills för ungefär en vecka sedan. Spenderade 2/3 av lovet med att vara för mig själv och det var då jag kom till de här slutsatserna. I was done hiding, it was time to get out in the world again.

Fick ett nummer iförrgår =)

Igår satt jag på en bar i stan med några polare och fick ögonkontakt med en tjej. Det var inte bara snabba blickar utan ordentlig ögonkontakt. För första gången på länge så "kände" jag faktiskt något när det hände. En slags, ömsedig connection mellan två människor som aldrig någonsin har sett varandra tidigare. She felt it too. The look in her eyes gave her away. Att det var allt som behövdes liksom =o

Försökte dela upp texten så gott det gick, hatar Wall of texts.

Om du tog dig ända hit så får du ett hjärta =)