Mamma

Min mamma är dum för det mesta.
Ibland avskyr jag henne, på riktigt.

Jag hatar sättet hon ALLTID pratar om jobbet, hela tiden, utan att någonsin tänka på hur någon annan har det. Jag frågar alltid hur hon har det, men hon är aldrig intresserad av mig.

Jag hatar sättet hon gnäller och ALLTID ska vara värst.
Om jag säger "Jag hostar ihjäl mig!"
så säger inte hon som många andra mammor: "vill du ha medicin?" eller "ajdå gumman".
Utan svaret jag får är "Jag har hostat i 2 veckor!".

Jag hatar hennes förmåga att ställa till scener, och skämma ut mig när vi har bekanta hemma.

Jag hatar sättet hon kan skrika och kalla mig för saker när vi bråkar, och jag bara svarar lugnt i normal ton. Hon går ut, tänker efter vad hon ska säga härnäst och kommer sedan inrusande och skriker något, och smäller igen dörren igen. Även om jag inte sagt något, hon ger sig aldrig.

Jag hatar sättet hur hon ofta säger emot mig eller förstör när jag har planer. Hon kan övertala pappa till vad som helst. Pappa är snäll och bäst, men han är en aning vek ibland.

Missförstå mig inte, jag älskar min mamma.
För trots att det går väldigt mycket nerför i våran relation, och jag oftast sitter inne med en stor irritation över henne, så är hon en snäll och bra människa.
Hon lagar god mat.
Ställer upp för mig närsomhelst. Hon oroar sig för mig konstant. Tänker alltid på om jag är hungrig.
Hon skämmer bort mig, skrattar med mig och gör i princip allt jag ber om.
Och om någon varit elak mot mig, kan min mor bli tusen gånger värre mot personen som gjort det.

Jag har varit nära att förlora min mamma många gånger.
Cancer 5 gånger, livshotande astma (Jag räddade min mors liv en gång, hittade henne utan andning eller reaktionsförmåga).
Hon har flera gånger råkat ut för bilolyckor, sjukdomar och blodproblem. Det är ett under att hon lever. Hennes barndom var svår..

Jag är tacksam över min mamma, och jag älskar henne. Hon är en stark kvinna jag ser upp till.
Men ibland är hon outhärdlig... Men det får man väl leva med... antar jag? :)