Oro.

Något som aldrig går ur mitt system är just det, oro.
Oro för att ens nuvarande vänner kommer sticka precis som alla andra, en rädsla för att de inte visar vad de egentligen tycker.
Det är hemskt, men jag tror ärligt talat att det inte finns någon människa som jag litar på fullt ut. Så många har lämnat mig, sagt att jag gjort fel och ibland även utnyttjat mig, bara för att sedan packa sina saker och dra när de tröttnat på sina lekar.

Just nu mår jag hemskt, och jag känner mig så himla svag.
JAG gick till en av mina vänner och bröt ihop, bad om ursäkt och bad om att hon skulle ge mig en andra chans när det egentligen var hon som hade börjat stöta ifrån mig från början.
En person som jag trodde att jag kunde kalla vän, bästa vän.

En person som jag alltid hade funnits där för under fem års tid, oavsett vad. Och nu... Nu har hon bara slängt bort vår vänskap, bara för att vissa saker jag gör inte passar hennes flickvän.

Om jag bad henne hänga med ut på en cigg för att jag behövde prata ut fick hennes människa damp, vilket slutade upp med att de låste in sig på rummet och jag blev lämnad ensam.

Så varför kröp jag då på alla fyra för att få tillbaka denna människa, trots sina brutna löften, svek och att hon praktiskt taget fryst ut mig ur hennes liv och huggit mig i ryggen?

Jag vet inte ens själv svaret på den frågan, antagligen för att det var något som kändes fel. Något som jag trodde skulle försvinna om vi hade "löst" det.
Hon sa knappt ett ord, bara det att inget kommer vara förändrat och att hon bara tänker umgås med "människan i hennes liv".

Jag vet hur det är att vara nykär. Jag vet att man vill umgås med sin älskade så ofta det går.
Men betyder det då att det var fel av mig att bli sårad för att hon inte kunde ge mig någon tid alls...?

Personen som innan var min vän, min klippa och mitt stöd har nu lämnat mig. Och nu känner jag knappt igen henne då hennes människa har förändrat henne.
Den självsäkra, tuffa personen jag kände har blivit en toffel som lyder minsta vink från personen hon påstår är den rätte.

Jag vill hjälpa henne, men när jag försöker blir det bara fel.

Och jag hatar att jag är så svag, att jag har så lite självrespekt och att det tydligen alltid är något jag gör som resulterar i att människor jag vågat släppa in lämnar mig... Och de kan ibland inte ens ge mig en orsak till varför.

Ibland känner jag bara för att krypa ner under täcket, starta musik och aldrig gå upp. Jag vill stanna i min lilla bubbla, för där vet jag åtminstone att ingen kan skada eller svika mig igen.

Kände att jag behövde få detta ur mig, och om det stör någon får ni väl... Urgh, I don't even know.