Här ligger jag och vill varken leva eller dö

Jag blir så ledsen då ingen tar ens känslor på allvar.
Dom försöker hjälpa, säger dom. Försöker få mig att se saker ur andra vinklar.
Men ändå ser jag klart och tydligt hur dom tänker "Hah, hon är bara 19 år. Vad vet hon om livet. Hon har så mycket kvar att uppleva." Ja, det har jag säkert. Men hur skulle det göra min situation lättare?
Bara vetskapen om att jag har mycket kvar av livet berättar ju att jag har mycket mer tid att må dåligt,
ett liv fyllt av depressioner, ångest och noll livslust. Det låter väldigt tragiskt, men det är ju vad det är.
Jag säger inte att jag vill dö, jag vill bara inte leva längre.
Det finns en gräns, och jag är fascinerad över hur långt den kan tämjas.
Det är en lång väg mellan att vilja dö, och faktiskt dö. Men just nu är jag bergis på att om jag ligger och vill försvinna tillräckligt mycket, så kommer jag göra det.