CEPETYSKENs blogg
Tjej, 32 år. Bor i Skövde, Västra Götalands län. Är offline

Senaste inläggen
BAKFULL SOM EN FITTJUDE16 juni 2012 kl. 23:59
PS, AHHAHAHAH!!!
13 juni 2012 kl. 00:13
FYLLEKÄRRINGEN HAR VARIT IGÅNG...Igen.
13 juni 2012 kl. 00:12
Snurra min jord igen
1 juni 2012 kl. 23:36
Gnäll.
1 juni 2012 kl. 16:44
ÄR DUKTIG SOM EN TRÖGKNULLANDE HORA
29 maj 2012 kl. 22:24
Solar som en..
21 maj 2012 kl. 16:05
FITTJÄVEL
21 maj 2012 kl. 01:34
-
21 maj 2012 kl. 00:17
BLEH
19 maj 2012 kl. 18:26
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Countess Romanova Civilstatus: SingelLäggning: Straight
Intresse: Slåss
Bor: I skogen
Politik: Höger
Dricker: Hembränt
Musikstil: Death metal
Klädstil: Hårdrock
Medlem sedan: 2010-09-02
Event
CEPETYSKEN har inte lagt till några event än.
Att idka samlag...Eller Älskog?
Samlag. Ett fult ord i sig, men ack så trevlig innebörd. Första gången är trevlig, men det är även ett viktigt besliut. Att man inte ska göra det med vem som helst. Folk som lever efter den jargongen är enligt mig patetiska. Det ska vara med någon man älskar. Man vill ju trots allt minnas första gången som nice, inte att snubben eller bruden bara är ett one-night-stand som säger tack och adjö när man är klar. Nä, kalla mig gammaldags( Det är jag f.ö i många av mina värderingar) men det ska fan vara en viktig sak, med en person som faktiskt förtjänar den "'äran". Är glad över att jag själv följde min intuition, som jag för övrigt litar fullständigt på.
Im always right. In bed, at the office, and pretty much, everywhere else.
Men sen kommer det ju till detta med kärlek. Vad är egentligen viktigast? Kärlek, eller sex? Förr så skulle jag solklart svara sex. Men nu är jag inte alls lika säker på det. Ursh, jag är en sån jävla romantiker innerst inne. Jag gråter när Satine dör i slutet av Moulin Rouge, jag gråter när Aragorn äntligen får sin älskade Arwen, jag gråter när Gunvald Larsson räddar en 6åring i slutet av "Beck - Hämndens pris", jag gråter när Chuck och Blair blir tillsammans i slutet av säsong 2... ja. Kärlek. Ursh, jag har gått och blivit en sån människa som jag avskydde tidigare. Fy.
Men vad gör man åt det? För trots allt, så klarar man sig väl inte utan kärlek?