She?s a maniac

Flyttat till familjen utanför Västerås tillfälligt. Sommar, fylla och vänner har lett till min längsta maniska period. Men nu börjar allt återgå till det ?normala? men jag kan fortfarande inte sova. Varit vaken tre dagar i streck, trots att jag jobbat, men känner mig inte det minsta trött. Kan inte förklara känslan, men jag kan bara inte slappna av. Hela kroppen och huvudet går på högvarv.

Men det har har varit en bättre sommar trots att jag kan sucka och tänka ?vad fan har jag gjort? så har jag i alla fall gjort något. Jag har träffat vänner, bästa vänner, som betytt allt för mig (särskilt under den här perioden).

Som en del av min behandling har jag fått en dagbok som jag ska anteckna i så många gånger som möjligt under dagen, vad jag gör och vilka mediciner jag tar. Som en påminnelse och reflektion över mina handlingar. I början av sommaren orkade jag inte ens lyfta en penna men nu fyller jag sida efter sida, skriva och skriva, sidospår på sidospår.

Denna dagbok har kommit till att betyda allt för mig. Jag läser varje dag om mina sommardagar i min soliga byhåla. Vissa stycken kan ge mig den värsta sortens ångest, men de vägs upp av allt bra. Alla stycken som får smilbanden att rycka och tårarna att rinna (av lycka). Alla spännande möten med personer från alla Sveriges hörn. Gitarrspel och allsång hela natten på långbryggan. Roadtrips mitt i natten i proppfulla bilar. Nakenbad, konserter, goda drinkar, goda killar...

Det låter väl underbart? Det var det också. Men jag har insett att jag är mycket labil, farlig för främst mig själv, men tyvärr kanske även andra. Impulsiv. Jag har gjort en del fucked up saker, jag har rensat mitt bankkonto, svalt alla möjliga substanser... Men det jag ångrar mest av allt, ljugit för och svikit mina mest betydelsefulla vänner. De som känner mig och vet vem som döljer sig bakom sjukdomen. Huggit dem i ryggen.

Så jag har lämnat allt för ett tag... Men jag kommer tillbaka, jag måste bara landa lite.

Om någon bor i närheten av Västerås, Uppsala, Stockholm osv. Hit me upp om ni vågar. Behöver lite folk socialisera med innan jag glömmer hur man gör igen.