Varför ser jag att jag lever, men känner ingenting?

Jag pallar inte.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.

Jag vill kunna känna, må bra, älska, inte stöta bort de som betyder mest.
Varför gör jag alltid samma sak, stöter bort de som börjar komma för nära, så jag slipper öppna mig och bli sårad åter igen?
Jag vill våga släppa in folk i mitt liv utan att vara rädd för att vara bli sårad lika hårt som han har gjort.
Men tekniskt sett var det mitt eget fel att allting blev så hemskt som det blev. Varför i helvete har jag tagit upp alla dessa egenskaper från dig?